Men det var bara ett tomt hot, det visste både jag och det feta bäret. Det var veckans första tvådag och nu gällde det att visa prov på viljestyrka utöver det vanliga.

Jag försökte komma ihåg hur detta vansinnesdåd egentligen hade börjat, men kunde inte tänka klart på grund av den rivande hungern. Klart stod däremot att vid det här laget hade redan varenda halvkänd bloggare och krönikör inte bara provat på eländeskuren, utan dessutom gnidit in sin framgångssaga i ansiktet på sina följare. ”Kunde jag kan du!” Den så kallade 5:2-dieten stod mig upp i halsen efter bara några veckor och jag kände mig spyfärdig.

I stället började jag tänka tillbaka på livets lyckligaste stunder. Inte sällan var dessa omgivna av extra allt. Inte ett enda minne innehöll orden ”återhållsamt” eller ”lagom”. Man hånglade inte ”behärskat” första gången och man födde inte barn ”restriktivt”. Och som vi hade moffat i oss däremellan! Det vattnades rejält i munnen och jag kände smaken av både grillad entrecôte och krämig pannacotta.

Jag suckade uppgivet och plockade fram den naturella kvargen ur kylskåpet. När jag tänkte efter var inte människorna i minnena vidare värst utmärglade de heller. En person jag känt för länge sedan brukade frysa in vispgrädde i iskuber för att ha något att slänga i såsen när den tinade grädden tagit slut. Vilka såser! Vilket midjemått.

Nu var det inte bara bukfetman som låg och lurade i vassen, påminde jag mig själv medan jag skedade i mig av den stabbiga surmjölken. Även om man lyckades hålla omfånget i schack kunde man ju gå och bli ”innafet”, som en annan gammal bekantskap hade uttryckt saken. Det ville man inte heller bli.

Jag morrade en sista gång åt avokadon innan jag gick till sängs med kurrande mage och vetskapen om att plågan snart skulle vara över för denna gång. Vid soluppgången var det återigen fritt fram för ostbågar, tagliatelle och rostbröd.

Stod jag bara ut med svälten två ynka dagar i veckan skulle både innan- och utanfettet rinna av mig på nolltid. Riskerna för allehanda sjukdomar skulle så gott som utplånas och min förväntade livslängd skjuta i höjden. Mellan tummen och pekfingret skulle jag få ytterligare fem till tio år, som jag kunde spendera på att sörpla surmjölk och psyka stenfrukter. Ensam. Eftersom mina feta jämnåriga vänner förmodligen redan hade lämnat jordelivet.

Plötsligt kändes mitt nya liv inte särskilt lockande längre. Då slog det mig att 5:2-dieten faktiskt hade några år på nacken plus att det snart är jul. Med lite tur skulle det säkert dyka upp någ on ny trendig, mindre effektiv, bantningskur. För om det är någonting man ska göra med måtta så måste det vara att banta.