”Jag skulle bara ha den där ungen”

Hennes röda tygkängor styr stegen mot båten som tar oss över till Lindholmen, den växande stadsdelen på ”andra sidan” vattnet i Göteborg. Hunden Frasse är inte med i dag och sonen Nikolay är på dagis. Klara Zimmergren slår sig ned i vårsolen med en kaffemugg och vet att det är dags att öppna dörren igen. Till det där som hon ville hålla för sig själv men som hon 2012 valde att berätta om i ”Sommar i P1”: Barnlängtan. Hon fick mängder av brev och ett förlag ville att hon skulle skriva en bok. Det blev ”Längtan bor i mina steg”, som just kommit ut.

– Jag var inte först med ämnet men jag var lite känd och hade inte barn. Min ”skam” var så påtaglig när jag var ute på jobb eller blev intervjuad.

Hon sätter skammen inom citationstecken. Hon tycker det är konstigt att man ska behöva skämmas för att man inte blir gravid, eftersom det är verkligheten för så många människor.

– Det finns normer och kanske särskilt för kvinnor: Du ska vara ganska hälsosam och snygg, men du ska också ha perfekta äggstockar.

I boken beskriver Klara hur längtan efter barn trappas upp. Först är hon besatt av att träffa en man. Under en semester i Brasilien funderar hon på att ”slarva”:

Egentligen är det allt jag tänker på här. Barn, män, sex och ägglossning. Och ska man hårdra det är ju egentligen ett regelrätt samlag allt som behövs.

Det skulle visa sig att det inte var så enkelt. Men ett steg närmare kommer Klara när en kompis presenterar henne för Lasse.

– När jag träffade min man kände jag att han är nog en bra kandidat. Och det var verkligen dags för mig, jag hade fyllt 40.

De går till en privat klinik eftersom Klara är för gammal för att få hjälp med IVF, provrörsbefruktning, av landstinget. Hon tar sprutor med hormoner och de pratar om namn. Och sedan är det ett plus på graviditetsstickan som ska komma. Men det kommer inte. De lånar pengar för att försöka igen. Igen, igen och igen. (”Du förstår varför vi hyr vårt hus”, inflikar Klara.) Ända tills kliniken råder dem att ta en paus.

– Jag var rubbad, jag känner inte igen mig själv. Eftersom man kan göra IVF om och om igen så kan det bli ett missbruk.

Såhär i efterhand ser hon humorn i sin besatthet, att hon bara kunde tänka på en sak.

– Jag skulle bara ha den där ungen!

Det är fantastiskt. Men jag skriver inte under på att barn gör en lycklig.

Det enda Klara ångrar är att de inte ställde sig tidigare i adoptionskö. För drygt två år sedan fick hon och Lasse hämta treåriga Nikolay i Bulgarien. Nu är Klara en del av den där gemenskapen hon hade drömt om – med dagis, föräldrar och kalas där barnen får mat först.

– Det är fantastiskt. Men jag skriver inte under på att barn gör en lycklig.

Klara tar av sig sin rödbruna skinnjacka. Solglasögonen är i 70-talsstil och på t-shirten står det ”Woodstock 1969”. Hon hade velat vara där. Hon tar en klunk kaffe och fortsätter:

– Det är så ofint med människor som tror att deras barn är så intressanta. Jag förundras över att ämnet barn kan få så stort fokus vid middagar, man lämnar nästan vanligt hyfs. Barn är lite religion i Sverige.

Klara skriver om hur hemskt det var att få frågan ”har du barn?” och tycker att man ska låta bli frågan, låta människor berätta själva.

Under den där tuffa perioden spelade Klara in ”Djursjukhuset”. Djuren blev hennes ventil. Att få klappa ett lejon blev en förnimmelse av att det finns en annan värld, en värld som inte handlar om att hon ska ha barn. Klaras airedale-terrier Frasse är också en stor del av boken.

– Det är helande att vara med hundar. Det är så bra att människor som längtar efter barn eller inte vill ha barn alltid kan spara till en hund. Det är bara att ringa en kennel. Och det är en fin kärlek man köper.

Nu känner jag igen Görels röst, hundinstruktören från ”Mia och Klara”, det känns egentligen otroligt att kvinnan mitt emot mig i solglasögon gjorde dessa karaktärer, att det är samma röst.

– Görel är barnlös, ensam och lever sitt liv kring ämnet hund. Så där var det något med mig som behövde komma ut: Hur ser vi på kvinnor som har för många djur? Som har tappat det sociala beteendet, det tycker jag var roligt, säger Klara och ler.