Nazismen har aldrig bara varit en åsiktsyttring. Deras tal, näthat, slutna möten, marscher och vitmaktkonserter är förberedelse för hot, mord. Och terror i ordets verkliga mening: Att genom våld tvinga folkflertalet till tystnad och lydnad.

Förra gången vi såg en våg av liknande slag var det (också) under en högerregering som slog sönder välfärden, understödda av Ny Demokrati – 90-talets populistiska rasistparti. Lasermän och skinheads såg sig som gatans försvarare av den tysta allmänhetens verkliga åsikter. I alla fall om man fick tro Expressens löpsedlar från 1993 som löd ”Så tycker svenska folket om invandrare: kör ut dem!”.

Flyktingförläggningar brann och nynazister angrep folk på stan. Men våra föräldrars generation stampade ut hotet, släckte bränderna, röstade bort Ian, Bert och Carl Bildt från sina respektive maktpositioner och körde nazisterna från gatorna.

När de nu för första gången på länge vågar sig ut i solljuset igen så är det som att vi glömt. Glömt kristallnatten, glömt mordet på John Hron, fackföreningsaktivisten Björn Söderberg och dussintals andra. Glömt angreppen som den nazistiska bokstavshögern begått under dessa år i det fördolda. Handgranaten mot vänsterpartiets 1 maj-firande 2003, SMR:s sprängmedelsgömma i Bromma, eller nu milisövningarna i Stockholms södra förorter.

De är hatade och avskydda, men försvinnande få. Diktaturer uppstår inte för att de som håller med är många utan för att vi som är emot håller tyst. Historiskt sett har nazisternas våld alltid varit riktat mot arbetarrörelsen och dess aktivister. Hitlers nazistparti bildades ur strejkbrytarkårer och finansierades av storföretagen för att tysta fackföreningar, socialister och kommunister för gott. Nazismen kan inte tigas bort, vi får inte glömma eller vända dem ryggen.

Historiskt sett är det fackföreningar som skyddat demokratin mot fascismens stormtrupper. I Kärrtorp och Stockholm finns hundratusentals fackligt anslutna arbetare. På söndag den 22 december klockan 12 hålls en ny demonstration i Kärrtorp mot nazisterna. Vi har en skyldighet att inte sitta tysta. Våra föräldrars och farföräldrars generationer har stoppat nazismen varje gång de visat sitt fula ansikte. Vi måste visa att vi är många, starka och tvinga trollen krypa tillbaka genom den skog de kom ifrån. För i våra bostadsområden, skolor och på våra arbetsplatser eller parlament hör de inte hemma.

Bilbo Göransson,
antirasist och fackligt aktiv i Kommunal