Skulle jag våga sätta annat än högsta betyg på en bok vars författare just ärats med Nobelpriset? Jag hoppas det. Men det troliga är att jag hade blivit lika knockad av den här boken oavsett hyllningar och priser. Det troliga är att det som rörde sig i mitt huvud genom läsningen, var tankar som behövde formuleras. Behöver jag förändra något i mitt liv? Eller räcker det med att läsa Alice Munro när jag behöver tänka över de val jag gjort och inte? Bokens sista novell formulerar frågan åt mig, den heter ”Vem tror du att du är egentligen?”. Efter ett inre drama avslutas novellerna ofta med en oväntad twist, ibland rolig, och jag känner mig nöjd med att bara vara. ”Hon skulle kanske aldrig få något nytt jobb eller någon ny älskare”, tänker Rose i slutet av en novell. Men NÅGOT kommer hända.
Motiveringen till Nobelpriset var att Munro är novellernas mästare. Jag håller med. Hon är också mästare på att skildra psykologin i mänskliga relationer. Det är lätt att känna igen sig i stämningarna, det är därför boken väcker tankar och minnen hos mig. Alice Munro har en skarp blick och beskriver inkännande de paradoxala känslor som finns i en kärleksrelation och i en familj. Att vilja ha någon och att inte vilja. Som barn blir Rose slagen hemma men längtar snart efter att sitta med familjen vid köksbordet igen och känna närapå tillfredsställelse.
Det känns särskilt fint att någon som skildrar en vardag – en kvinnlig vardag – får Nobelpriset, att det är en världsbild som äntligen räknas. Till exempel hur det känns att sitta på ett tåg bredvid en främmande, äldre man som för sin hand upp längs ditt lår. Att inte kunna avvisa den.
Den här boken, som första gången kom ut 1978 (på svenska 1984) och sägs vara Munros genombrott, kan trots novellformatet läsas som en roman. Alla noveller följer Rose: hon växer upp i ett fattigt hem i Kanada, förlorar sin far, får stipendium och studerar på universitet, blir medveten om vad klass betyder, gifter sig ung, blir rik, får barn, skiljer sig, förälskar sig och blir äldre. Novellerna följer Rose genom livet men eftersom de är just noveller står varje berättelse för sig själv.
I Munro-land är det detaljerna som gör det. Jag tänker att detta att vara mästare på noveller är förmågan att vara så precis som möjligt: att säga mer med färre ord. Händelserna är ofta vardagliga men detaljerna griper tag och gör vardagen till något storslaget. Jag stryker under mängder av meningar, jag går tillbaka, memorerar, jag vill vara kvar i det här landet.
