Niklas har alltid gillat att skruva

Till skillnad från många av sina kompisar har Niklas Bexelius alltid vetat vad han vill jobba med.
   – Jag har alltid gillat att skruva och varit intresserad av bilar, framför allt amerikanare.

Det har varit en förvirrad morgon på Keolis bussgarage i Gubbängen i södra Stockholm.  Strömmen gick under natten och har precis kommit tillbaka. Morgonmötet börjar några minuter för sent, men de flesta av de 11 mekanikerna i lunchrummet är redan i gång och jobbar på bussar – döpta efter nummer som alla verkar kunna i huvudet.
   – Ska vi titta på 6322 då, Bexan, säger verksamhetschefen Bengt Bengtsson till Niklas.

Niklas har inte tagit busskörkort än, men inne på området är det tillåtet att köra ändå – om man är nykter.

Han håller på med en större service av en buss, men kan inte fortsätta förrän Volvo har levererat en slang. Under tiden får han titta på en buss som läcker kylarvätska. När Niklas har stämplat in i datorn och läst felrapporten och historik på bussen, blåser han i alkolåset och kör bort bussen till verkstaden på andra sidan området.
   – Nivån är för hög, då trycker den ut vätska, förklarar Niklas när han har lyst med en ficklampa ner i kylaren.

Det slamrar och luktar diesel och lite unket inne i verkstad-en, men det är förbluffande rent. En radio står på och spelar rockklassiker.
   – Det är musik som de flesta klarar att lyssna på, säger Niklas och hämtar en slang för att suga ut överflödig kylarvätska.
21 minuter senare har han kört tillbaka bussen, rapport-erat i datasystemet och tryckt ”trafikklar”.

Det är absolut förbjudet att krypa in under en buss utan att ha hissat upp den.

Niklas Bexelius har jobbat på garaget i Gubbängen i drygt ett år. Egentligen är han utbildad personbilsmekaniker, men när den lilla verkstaden för amerikanska bilar, där han jobbade, gick sämre ekonomiskt blev han av med jobbet. Eftersom en kompis jobbade på garaget i Gubbängen hamnade han här.
   – Det är ungefär samma sak, bara att allt är större. Det som skiljer sig mest åt är luftsystemet.

Men det finns fler skillnader – den stora organisationen och kraven på dokumentation.
   – Jag gillar att kunna visa exakt vad det är jag gör. Jag är stolt över de flesta av de här jobben och att få stämpla mitt namn på dem, säger han.

Trots att han har dyslexi så går det bra att läsa och skriva när det handlar om mekande.  
   – Jag har läst kanske två böcker i mitt liv, men jag har läst massa faktatexter här. Det är lättare när du är intresserad.
Han torkar svetten ur pannan. Värmen på sommaren är en av nackdelarna med jobbet.  

En buss kan ta allt från några sekunder till flera dagar att reparera. Innan lunch hinner Niklas med att byta ut en trasig förarstol, testa bromsarna på en buss, försöka laga en trasig stolslyft och räcka en hjälpande hand till två kolleger som sätter tillbaka en tank. Han gillar att jobbet är så varierande.

Det värsta han vet är att ta över ett jobb som någon annan har påbörjat.
   – Alla har vi våra sätt att arbeta på. När jag jobbar har jag alltid en plan som jag arbetar efter, och vissa antecknar inte vad de gör. Då kan det bli dubbeljobb och lagerkillarna kan bli sura för att man dubbelbeställer.
 
Från och med i höst ska Niklas vara handledare åt en elev från fordonsgymnasiet under tre år. Kanske har han valts ut för att han är noggrann och metodisk. Han rengör ingående sina verktyg och förklarar att han inte gillar att bli smutsig.
   Sedan går han bort till källsorteringen med en hink skräp.
   – I stället för att behöva springa runt så lägger jag det här och kastar allt på en gång. Jag är nog ganska organiserad. Allt blir så mycket enklare då.