När makten vänder sig från hela folket svarar delar av folket med valskolk eller missnöjespartier. Och det är inte den väljarvana eliten som vänder samhället ryggen. Förlorare i det spelet är framför allt partier som tidigare fått arbetarröster, som Socialdemokraterna.

Så sympatiserar exempelvis elva procent unga kvinnor och 13 procent unga män med SD, enligt SCB och en Sifomätning från augusti visar att partiet även stärker sin ställning, om än från ytterst svagt utgångsläge, i alla kvinnliga väljargrupper, där stödet nu ligger runt 6,7 procent (Expo 3/2003). I SD-strategin, presenterad av partiledaren vid talet i Almedalen i somras, ingår också att försöka locka LO-kvinnor, särskilt kommunalarna i välfärdssektorn, som hittills i hög grad sett S som sin naturliga politiska bundsförvant.

Och välfärden behöver sannerligen sina försvarare när de borgerliga ledarsidornas enda recept är ännu mera ojämlikhet. ”En kvarts miljon enkla jobb behövs”, skriver exempelvis SvD:s Per Gudmundsson (13/09/27) och beklagar bristen på låglönejobb i Sverige, utan att problematisera de samhällsklyftor som uppstår när människor inte kan leva på sin inkomst. Han undviker även att berätta hur klyftorna vidgats. På 20 år har de som tjänar mest ökat sina inkomster från drygt 3 till 5 arbetarlöner. De låginkomsttagare som kommunalarna tillhör har tappat drygt 7 procentenheter i förhållande till det närmaste inkomstskiktet, den grupp som ligger i mitten. Tjänstemäns löner har varje år ökat mer än arbetares. Och eliten drar ifrån rejält. Att lönerna i procent de senaste åren utjämnats en smula mellan grupperna är positivt, men det är med kronor mjölk och hyra betalas. Så LO-fackens uppgift att mobilisera, värva medlemmar och ta fajten tillsammans är viktigare än någonsin! Utan dem är låglönejobbarna helt utan skydd. Och den hopplöshet som uppstår när man upplever maktlöshet över sitt liv och sin ekonomi bygger inte Sverige starkare.

Enklare jobb kommer alltid att behövas. Men de måste kombineras med statligt lönestöd, handledning och avtalsenliga villkor för alla. Och en arbetsmarknadspolitik som hjälper, inte stjälper dem som behöver den bäst. Det kostar cirka 2 procent av BNP. Men priset för att göra inget blir högre.