Säga vad man vill om den riktiga prinsessan Diana, kvinnan hade den sortens karisma som lyckas ta sig igenom både tv-apparater och tidningssidor. Den här filmen saknar allt det.

Här framställs en ointressant, blek och instabil kvinna med ett känsloliv som en omogen tonåring. Filmen sägs fokusera på de två sista åren i Dianas liv (det vill säga efter skilsmässan från Charles) och på hennes förhållande med hjärtkirurgen Hasnat Kahn.

Dialogen har sparsamt med utrymme, antagligen för att filmen egentligen inte har något att säga. När det väl förs ett samtal är det ofta platt och stundtals pinsamt. Den enda gången det bränner till är när Diana intervjuas av BBC och fäller den kända repliken om att hennes och Charles äktenskap var lite trångt eftersom de var tre i äktenskapet (Charles älskarinna inräknad) och där har ju manuset ordagrant använt sig av verkligheten…

Nej, Dianaälskare lär bli besvikna eller förbannade (eller möjligtvis båda delar) och den som fascinerats av Diana som fenomen har heller inget att hämta. Det är en film för ingen.