Minnen, fragment, bilder och några telefonsamtal till och från en gammal kärlek. Det är egentligen allt i Belleville Baby.
   Mia Engberg pusslar ihop det till en poetisk berättelse om kärlek, svek, politik, åldrande och själva livet. Hon tar avstamp i grekisk mytologi och legenden om Orfeus och hans älskade Euridike, som han vill rädda från dödsriket, men som han misslyckas med.

Telefonen ringer, och hennes franska ungdomskärlek Vincent har återvänt från sitt dödsrike, det franska fängelset.
   Vi får följa filmarens minne av honom, deras liv i Paris, hans barndom, hennes barndom och plötsligt dyker hennes farmor upp.
   Det är experimentellt men lyckat och Mia Engberg förmår beröra och göra det privata allmängiltigt.  Under resans gång exponerar hon problemen med att göra en sån här film, och till slut vet vi inte riktigt om Vincent har funnits eller inte.

Men det spelar ingen roll. Engbergs film finns och lever i högsta grad och är väl värd att se.