Det här är sista delen i Ulrich Seidls Paradis-trilogi. I filmen med undertiteln Kärlek, som kom först, var ”paradiset” Kenya där Teresa kunde välja och vraka mellan sexsäljande fattiga unga män. I andra delen, Tro, var den gudomliga härligheten representerad av Jesus själv. Teresas syster Anna gisslade sig själv och knäbad inför sitt krucifix, samtidigt som hon envetet missionerade sin tro gentemot oförstående ickekristna. Och tuktades av sin kvinnohatande sambo.

”Helvetet – det är de andra”, sa filosofen Jean-Paul Sartre och Seidl ställer frågor om identitet. Vilka är egentligen de andra? Den nya filmen har undertiteln Hopp men den som förväntar sig en himmelsk förlösning blir besviken. Det är diätcamp – bantningsläger – för förpubertala barn på den österrikiska landsbygden. Teresas dotter Melanie ska tillsammans med olycksbröder och systrar kuvas med järnhård disciplin så att de går ner i vikt. Flera gånger under filmens 100 minuter tänker jag på koncentrationsläger: en sadistisk gymnastiklärare med hockeyfrilla är till synes övertygad om att bestraffning är det enda som fungerar, hans kvinnliga superslanka dietistkollega i rosa träningsoverall spelas helt utan medkänsla och själva miljön med trånga våningssängar, räta vinklar och en situation där namn blir nummer.
  Samtidigt är allt kusligt realistiskt och det värsta väntar.

Blickarna mellan Melanie och lägerläkaren handlar snart om annat än om kroppsvikt och stussmått och snabbt förstår vi att Seidls huvudsakliga tema denna gång är pedofili. Men det är aldrig svartvitt, Melanie törstar efter närhet, samtidigt som den namnlösa läkaren är fruktansvärt ruggig, framför allt i de ögonblick där han uppenbarligen tvekar om hur han ska handla. I alla tre Paradis-filmer vänds publikens blick mot männen.
  Mer ska kanske inte sägas. ”Paradis – hopp” är verkligen sevärd och det är ingen svår film, men det är en film som stannar kvar.   Invändningar finns förstås. I en scen får fyra av flickorna säga nästan i kör att deras föräldrar är skilda. Barnfetma handlar ju knappast om föräldrarnas civilstånd, men så är inte detta heller i första hand en film om övervikt.