Mörkret är kompakt i Heinz Hegers koncentrationslägerskildring. Svält, slavarbete, tortyr. På det sättet skiljer sig den inte från andra dokumentära berättelser om livet i Nazitysklands helvetesfängelser. Det som framför allt var nytt när Männen med rosa triangel kom ut första gången 1972 var att den berättade om koncentrationslägren ur de homosexuellas synvinkel. Huvudpersonens enda brott är att han attraheras av män, inte kvinnor. För detta tvingas han uthärda hårdast tänkbara fysisk och psykiska terror.
  Det som ändå får honom att överleva är att han blir älskare åt ett av lägerbefälen, en så kallad kapo. På det sättet får han extra matransoner och kan undvika det hårdaste arbetet.

Styrkan med Männen med rosa triangel är att den vidgar vår syn av vad nazismen innebar, inte minst genom ett informativt efterord. Där berättas bland annat det ofattbara att koncentrationslägrens vakter fick rätt till pension för sina år i lägren, medan de homosexuella fångarna inte fick det eftersom deras handlingar faktiskt var kriminella också efter nazismens fall. Men det finns svagheter: den är inte lika välskriven som de allra mest kända lägerskildringarna och som läsare stör jag mig också på att jag först på slutet får veta att Heinz Heger själv inte satt i läger utan bara är en spökskrivare för lägerfången Josef Kohout.
  Trots detta: En nödvändig bok för att förstå vidden av nazismens brott och hur långt homofobi kan leda.