Stefan Löfven, sist ut bland partiledarena i årets Almedalsvecka, har  glöd och patos, även avlyssnad från en webbutsändning. Han låter trovärdig och taggad när han talar om att ge alla en plats i samhället, att ”ta fram släggan och krossa den svarta muren som håller kvinnor tillbaks”, bekämpa våld mot kvinnor och rasism. Sverige ska globalt och i EU bli ett föregångsland mot orättvisor, och i Sverige ska relationerna mellan arbetsgivare fack och stat fungera enligt intentionerna i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

De unga ska få en 90-dagarsgaranti men det blir en mix av rätt och plikt, där Löfven lyckas låta lyrisk inför  becksvarta morgnar klockan sex när väckarklockan ringer :
– S lovar unga en jobbigare morgon men ett bättre liv.

Svensk socialdemokrati ska storsatsa på företagande och innovationer, utbildning år alla arbetslösa unga och sätta målet att alla barn som går ut ettan ska kunna läsa.
Medan Moderatledaren Fredrik Reinfeldt i sitt tal antydde att hans parti  var med och gav kvinnor i Sverige rösträtt 1921 lyfte Löfven rösträttskämpen den engelska aktivisten Emily Wilding Davison som gav sitt liv i den hårda rösträttskampen 1913. Han inledde med att prata om Sydafrikas Nelson Mandela och tog liksom Fridolin MP upp kampen för att frige journalisten Dawit Isaac som suttit fånge i Eritrea sedan 2001.

Mest talade han dock om årets favoritämnen i  flera partiledartal: jobb, skola  – och lite grann om delade turer, deltider och löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Han knöt an till Kommunals kampanj för jämställda löner och tog liksom Vänsterledaren Jonas Sjöstedt upp att det inte är okej att en man under sin livstid kan komma att tjäna cirka 3,6 miljoner mer än en kvinna.

Medan Sjöstedt ägnade en (kanske alltför stor) del av sitt tal åt partiets hårda vinstmotstånd lyfte Löfven inte alls ämnet utan fokuserade istället på den skolsatsning som ska ge barn lika chanser genom främst mer resurser till de yngsta. Han har alldeles rätt i att i ett ojämlikt samhälle är det tidiga insatser för barnen allt viktigare, en bra förskola, en högklassig grundskola. 

S skolanalys haltar  när den lyfter den finska skolan som ett föredöme utan att förklara varför den är så bra: Frånvaron av marknadsstyrning, frånvaron av skolval, status och auktoritet åt lärarna – allt sammantaget skapandes ett system som motverkar ghettofiering och ”white flight”. I Finland behöver medelklassen inte oroa sig, de rymmer inte från ”problemskolor” och därmed uppstår inte den segregering som är så förödande för kunskapsinhämtning och gemenskapsbyggandet i ett demokratiskt samhälle. Där är Sverige på väg åt fel håll med ökande segregering och sjunkande kunskaper hos alla skolbarn, även  de välbeställda Brommabarnen.

Detta är en läxa S behöver lära, för allt i samhället börjar med utbildningen. Det system vi ser i dag med nertryckta lärare och rektorer som låter föräldrarna få makt över betygen via skolpengen är förödande för tillit och kunskapsbyggande. Just nu uppfattas S vara överens med de borgerliga om skolpolitiken, vilket möjligen ger lärarna bättre löner efter nästa val, men en bättre skola åstadkommer de inte.

Med sin auktoritet, sin grundtrygghet och sin övertygelse om  hur Sverige ska byggas med jobb och kunskap bär Stefan Löfven som ledare. Han är en stark socialdemokratisk pragmatiker som har tydliga, bilder av hur han vill att samhället ska se ut. Men ett land som håller ihop och ger lika livschanser kan inte särbehandla barn från första början genom att sätta dem i så skilda miljöer med olika utfall. Och tycka att det är okej att byggnadsarbetarens dotter går  i samma skola som asylflyktingens barn, medan journalistens, direktörens, och  läkarens barn har dragit därifrån. Det stora hålet i den svenska samhällsmodellen kommer S inte undan om de vill vinna striden om framtiden.