Cheryl – vår manager – och jag for runt och letade efter shorts. När vi väl hittat ett par hade jag inga strumpor. Det var bråttom eftersom avsparken närmade sig. Slutligen står jag spelklar, med shorts, strumpor och fotbollsskor.
  Plötsligt är jag fri med målvakten. Benen sitter fast i tuggummi och jag rör mig i slowmotion. Jag tar i för kung och fosterland… får iväg ett skott trots all tuggummikänsla… och missar. Då upptäcker jag att strumporna är gula och shortsen blå… jag spelar alltså för Sverige som förlorar, men då vinner ju USA. Jippie skriker jag i drömmen. Vi vann!!!

Kanske skulle någon säga att drömmen visar mitt sätt att vrida och vända på saker och ting så att den alltid blir till min fördel. Jag har tränat mig på att se det positiva och blir bara bättre och bättre på det. Livet är ju en enda lång träning. (I became what I was practicing, sa Bob Dylan.) Jag väljer att sätta på mig de positiva glasögonen, sätta ord på det positiva, letar situationer när det blir bra, lyfter det halvfulla glaset och njuter tillsammans med andra. Och för att lyckas med det förutsätts en sak, nämligen tilliten till sig själv. Och att ha modet att vara sig själv.
  Tron kan försätta berg, heter det ju och för att lyckas måste man tro på det man gör. Först och främst handlar det om att duga, att räcka till. I en felaktig omgivning där kompisar, föräldrar, syskon, lärare eller andra vuxna hellre lyfter fram dina brister och sällan ger dig beröm för dina försök, är det svårt att bygga självförtroende och därmed tillit till dig själv. Men om du får höra att dina försök är bra, att du inte straffas så fort något gått fel, får du också modet att stå upp för det du gör. Och när du känner trygghet är det också lättare ta plats och torgföra sina åsikter. När du klarar det – ja, då struntar du i när någon idiotförklarar dig för något du sagt, eller ger dig onyanserad kritik. För du vet att du duger som den du är.

Mitt liv har handlat om att gå en annan väg. Jag har fått kämpa mig igenom, rundat och ibland när jag haft möjligheten också valt bort att se problem och hinder, men jag har aldrig släppt min dröm – att leva på den sport jag älskar allra, allra mest. Fotboll. Hemifrån hade jag stöd. Jag valde världens bästa föräldrar. Mamma som gav mig vingar och en obändig tro att allting går. Pappa stod för det jordnära och humor och förankrade mig i myllan.
  Var som du vill vara och uppmuntra människor som har modet att ta steget utanför ramen. Det är ett bra sätt att stärka varandra och att göra varandra bra.
  Och när ni kommer till EM-arenorna i sommar och hejar på de blågula tjejerna – Danmark den 10, Finland 13, Italien 16 juli – så kan ni göra oss bäst.

Ja

”Tolfte spel­aren” under EM.

Nej

Läktarvåld.