Debutboken som kom ut i april heter ”I kroppen min” och handlar om hans ojämna kamp mot cancern. Tjugonio år gammal har han fått sin dödsdom.
  Boken är ett mästerverk, inte minst språkligt. Han sätter nya ord på så mycket som många av oss känner igen – längtan och kärlek, sorg och smärta. Ibland blir det så starkt att jag måste lägga ifrån mig boken och andas. Andra gånger skrattar jag högt åt hans knivskarpa iakttagelseförmåga även i de mest utsatta lägen.

När jag träffar Kristian Gidlund slås jag av det vackra. Han ser mig i ögonen länge och innerligt. Så där som så få människor gör nu för tiden. Han är så närvarande, vartenda ord han säger är eftertänksamt och noga smakat på. Han älskar livet. Och han är så klarsynt så man nästan blir rädd.
  ”Ta vara på livet!”, säger han. ”Ta vara på den här chansen. Ge varandra uppmärksamhet. Människan är rätt korkad och har väldigt svårt att förstå det där. Att det är det som faktiskt spelar roll. Helt skrattretande egentligen, löjeväckande! Människor kan lägga ner miljarder på atomforskning och skicka människor till månen, men vi kan inte förstå att vi måste berätta för människor hur mycket de betyder för oss”. 
  Jag håller med. Jag nickar igenkännande till allting han säger, allt han skriver i boken och på sin blogg som redan har passerat sju miljoner besök.
  ”Och kom ihåg en sak, bråka aldrig om pengar”, säger han.
  ”Neej, det ska jag verkligen inte göra”, tänker jag. Sedan går jag hem och gör precis det. Jag tjafsar med min man om pengar. Så oerhört korkat!
  Så jag väcker min man mitt i natten och säger förlåt, jag är bara rädd. Rädd att något ska hända mig och att jag ska förlora mitt språk och min arbetsförmåga – och mig själv, oss.

För jag har ju också stått där och känt en knöl i bröstet. En hemsk, läskig knöl – och med ens blir allting annat så betydelselöst. De där fem överflödskilona på höfterna blir så oviktiga så det är fullkomligt obegripligt hur jag någonsin har kunnat deppa över dem.
  För vem bryr sig om huruvida jag väger fem kilo mer eller mindre? Inte mina barn och absolut inte min man. Förmodligen ingen annan heller. Det enda de bryr sig om är att jag finns kvar och att vi hinner göra allt det där som vi har drömt om. Innan det är vår tur. För dö ska vi alla en gång. Den dagen tycker vi säkert också att det var väldigt dumt att vi någonsin bantade eller bråkade om pengar.

Ja 

till Kristian Gidlunds fantastiska bok ”I kroppen min” och Maggan Hägglunds krönikesamling ”Maggans lilla starksköra”.

Nej 

till behandlingen av svårt sjuka eller döende som tvingas kämpa även mot Försäkringskassan. Som om det inte räckte med cancern.