Den unge killen som plötsligt blir kär i en ung kvinna på en bal. Hans cellokollega som är hemligt förtjust i honom. Den unge killens pappa som fått sin dödsdag bestämd till samma dag flickvännen ska flytta och sonen ska förlova sig. Den mystiske mannen som gör att förlovningen blir avblåst. Den unga kvinnans faster som kämpar med att sätta upp en pjäs i skolan där hon arbetar, som dessutom skiljer sig från sin man och har en dotter med svårbehandlat eksem.

Det är ganska tydligt – detta är en förvirrad historia. Trots goda intentioner blir de många potentiella huvudpersonerna, och alla stickspår, några trådar för mycket för att berättelsen riktigt ska gripa tag. Förmodligen hade storyn gjort sig bättre i TV-serieformat, kanske som en miniserie. Nu gör försöken till djup snarare att filmen riskerar att bli ett rent bottennapp.

Det som ändå ger filmen flythjälp är dess humoristiska ton och mötet mellan det förlovade parets respektive föräldrar: mannen som vet när han ska dö och den nyskilda kvinnan som han ska försöka lära att köra bil. Någonting i deras kemi gör berättelsen intressant och här lyckas också regissören knyta samman berättelsens många trådar. Man får känslan av att dessa två oavsiktligt har blivit filmens huvudpersoner, vilket kanske inte är så konstigt eftersom just denna kvinna spelas av regissören själv och de båda dessutom är filmens manusförfattare.