Val (Al Pacino) muckar från kåken efter att ha suttit inne i 28 år. Utanför stängslet väntar hans bästa vän Doc (Christopher Walken). En gång var de ett fruktat kriminellt radarpar, nu är de föredettingar med skitigt hår, fårade ansikten och illasittande kostymer. Trots det gör de ett tappert försök att återgå till sitt gamla liv. Det blir sex (fungerar dåligt), droger (fungerar ännu sämre) och en liten brottsturné med ett stopp på apoteket för att hamstra medicin. Båda inser förstås att de sjunger på sista versen – särskilt Val som har en hämndlysten gangsterboss efter sig.

Stand up guys har sina ögonblick. Val och Doc är inte direkt några filosofer, men när de närmar sig de stora frågorna om åldrandet och döden bränner det ändå till. Här finns en känsla av vemod som blir ganska stämningsfull. Att låta ett par grånade filmhjältar gestalta två förbrytarditon är också ett smart drag, Christopher Walkens sorgsna ögon antyder att det finns en personlig botten i rolltolkningen.
  Inslagen som ska föreställa komiska fungerar däremot inte alls. Dialogen kändes kanske snärtig i manus, men när den levereras av två knarriga gubbar faller poängerna platt. Vid de återkommande besöken på en lokal bordell havererar filmen fullständigt. En prostituerad kvinna från Vitryssland som blir blixtförälskad i en torsk för att han har stor snopp – kan det bli sunkigare?