Den här filmen har fått rätt titel. Att göra något vettigt av en så verklig och traumatisk händelse som Tsunamikatastrofen i Thailand 2004 måste i princip vara omöjligt. Här får vi följa en brittisk trebarnsfamiljs öden under katastrofen, de separeras, ska de överleva, och om de överlever, ska de hitta varandra?
  Spännande naturligtvis och tårdrypande till bristningsgränsen. Lika full sula på stråkmusiken har det nog inte varit sen Titanics dagar. Och de båda filmerna delar samma problem, man vet redan innan katastrofens omfattning. Det lilla spänningsmomentet att man inte vet exakt hur det går för individerna i berättelsen är inte tillräckligt. Massor med material blir oundvikligen som transportsträckor. Och när det är över undrar man: vad var poängen? Har jag lärt mig något nytt som jag inte visste?

För att en sådan här film inte ska kännas meningslös måste perspektivet vara mer originellt. Nu blir det bara en plågsam färd genom en plågsam händelse. Hoppfullt slut räddar inte filmen.