De nationella öppna jämförelser av brukarnas nöjdhet med sin äldreomsorg, som nyligen publicerats av samma myndighet, visar att äldreomsorgen som genomsnitt ändå får gott betyg. 88 procent är nöjda med hemtjänst och boende, samtidigt som runt en fjärdedel inte tycker de får bestämma tillräckligt om mattider, läggtider och utevistelser. Där skiljer sig nöjdheten kolossalt mellan kommunerna och ett genomsnitt säger inget.
  Det är svårt att få grepp om verkligheten enbart utifrån mätningar. Dessa är en färskvara som endast berättar om läget under tiden som frågan ställs. Inte heller finns personalens upplevelse av sina villkor i några öppna jämförelser.  Därför kan statistiken bara ses som en indikation på hur väl de skattepengar kommunen satsar används. Men om inte personalens mående mäts blir det bara ett halvdant resultat.

Socialstyrelsen delar än så länge inte upp kommunjämförelserna i privat – offentligt driven, vilket hade varit intressant med tanke på den pågående samhällsdebatten.  För oavsett om utföraren som sparar på bemanning och personal  är  kommunal eller privat, bäddar bemanningsbrist alltid för otrivsel, trycksår, stress och risk för vanvård. Timmar, trycksår och driftsform hänger ihop, visar exempelvis en sammanställning av omfattande forskning i USA och Kanada. I icke vinstdriven verksamhet fick äldre 3,7 timmar utförda av vårdpersonal per boende, medan de äldre i vinstdriven verksamhet  fick 2,3 timmar (Källa: Kommunal Vägval välfärd). Även i Sverige har kommunal drift mer personal, som oftare är heltidsanställd med adekvat utbildning (Socialstyrelsen 2012), något de privata utförarna hittills valt att inte kommentera. Men där måste de upp till bevis om de vill ha trovärdighet!

Timmar och trycksår hänger ihop, vilket Kommunal tagit fasta på i sina välfärdskrav. Hittills har arbetsgivarna i SKL dumt nog sagt bestämt nej till all gemensam standard och bemanningskrav, oavsett varifrån de kommer. Timmar och trycksår hänger ihop – så enkelt är det. Antar de privata utförarna utmaningen?