Jag har läst Kafka och Dostojevskij, men sällan mött en krångligare och svårare intrig än i det här seriealbumet. Det kan ju verka märkligt, vår uppfattning om serier är väl att de är lättlästa, enkelt åtkomliga. Men i Jakob Nilssons version av Stieg Trenters Färjkarlen stämmer inget av det.

Det här seriealbumet är alltså helt baserat på en redan färdigskriven roman, Trenters klassiker från 1961. Och här är hela detta albums problem: det visar sig att det inte går att sammanfatta en roman till 134 sidors tecknade serierutor. För att lyckas med det måste Jakob Nilssons sammanfatta, göra snabba drag i handlingen, så snabba drag att jag som läsare inte förstår nånting: Vem är han? Varför är han helt plötsligt på en båt? Är hon redan i Stockholm? Hur kom hon dit? Varför vill han veta vad som finns på havets botten?
  Det är synd, för teckningarna är verkligen imponerande, med en mycket fint fångad Stockholmskänsla, med tidstypiska Klarakvarter, bilar, klädsel.

Jag önskar att Jakob Nilsson nästa gång gör en helt egen serie, skapad just för att vara serie. Då kommer det bli oslagbart.