Call Girl visar den mörka baksidan av jämställdhetens 1970-tal. Det är en obarmhärtig skildring av patriarkal makt och samhällets dubbelmoral. I centrum står två unga flickor, omhändertagna av samhället och boende på en ungdomsvårdsskola. Under en av sina utflykter kommer de i kontakt med bordellmamman Dagmar som sakta men säkert får dem i sina stenhårda klor. Det är obehagligt och solkigt men filmen lyckas ändå hålla sig solidarisk med offren. Som är de unga kvinnorna.

Debatten har handlat om att Statsministern i filmen köper sig en call girl. Det är Iris, en av de unga flickorna som kommer. Statsministern har tydliga drag av verklighetens Olof Palme, vilket naturligtvis är onödigt.
  Filmen bygger på den verkliga Geijeraffären/bordellhärvan där Palmes justitieminister pekades ut som sexkund av polisen. Palme förnekade då att så var fallet.

I filmen väljer Iris efter mycket övertalning och påtryckning att ställa upp och vittna i bordellhärvan. Men eftersom maktens män krävt locket på får Iris aldrig ens chansen att öppna munnen för att berätta sin historia i rättssalen.
  Hon utsätts alltså för ännu ett övergrepp. I juridisk mening kanske det värsta av dem eftersom det visar att lagen inte är lika för alla. Jag tror att det är så man ska se valet att låta Statsministern köpa Iris kropp. Att låta Statsministern göra detta är symbolen för att hon utsätts för ett övergrepp av den högsta makten, den högsta politiska instansen. Sedan är det bara att beklaga att man gjort hintarna till en specifik verklig statsminister, Olof Palme, så tydliga. Som vi kan se av debatten har allt fokus förflyttats från vad flickorna utsatts för av maktens män till att handla om förtal av person. Det är synd.

Men det finns andra ekon från vår nutidshistoria i denna film, som inte alls diskuteras. Ekon som också de handlar om män, maktmissbruk och prostitution.
  I filmen uttalas en replik som förklarar varför de prostituerade kvinnorna inte får vittna i rättssalen. En åklagare (eller om det var en polis) säger att han inte tänker basera en rättegång på löst skvaller från prostituerade. Näst intill ordagrant argumentet från en chefsåklagare i rättegången efter styckmordet på Catrin da Costa under 1980-talet. Den gången kallade chefsåklagaren inga prostituerade att vittna eftersom han inte ville ha ”några fladdriga vittnen i rätten”. Han uteslöt också undersökningsmaterial om männen som stod åtalade för att han ”inte ville smutskasta dem”.

Det har hänt i verkligheten och det händer på film och det händer igen och igen. Låt oss tala om det som vi annars verkar ha så lätt att blunda för, låt oss tala om (det patriarkala) maktmissbruket.