När jag sökte mitt första ”riktiga” sommarjobb, så var det med fjärilar i magen, men också med spänning som jag såg fram emot att prova på detta. Ung och nyfiken tog jag klivet in i de handikappades och utvecklingsstördas värld. Jag märkte ganska snabbt att jag passade för detta, jag kände mig omtyckt och respekterad av dessa unika människor, som har värme och gemenskap att sprida ut till oss andra.

Detta var ett jobb som jag kunde tänka mig i framtiden, verkligen ett roligt och inspirerande jobb, att få se en annan människa trots sitt handikapp, vara så lysande i sin närvaro med andra människor som har glädje till livet, små ögonblick som förgyllt dagarna. Bara att få en svängom med sin personal till bra musik som Lasse Stefanz. Som enskild kunna få ha en trevlig pratstund med personal, som verkligen tagit sig tid att lyssna, att få sitta med vänner och inta gott fika som man själv fått vara med att baka, skogspromenader med gott fika ute i friska luften, en kväll med bingolotto, ta promenader till platser där man har minnen som man kan tänka tillbaka till och berätta för oss andra.

Jag har alltid trivts med de boendes sällskap, den gemenskap de faktiskt har, oavsett handikapp så är det aldrig någon som dömer en annan. På den här tiden så var det mer fritt för oss som personal att ta egna initiativ, oftast fick vi igenom våra förslag på olika aktiviteter och vi var alltid flexibla, bara det löste sig så att våra enskilda fick göra det de önskade och att vara delaktiga i verksamheten. För det är och var ju trots allt de enskildas liv det handlar om, jag ska finnas där för dessa individer, för att de ska kunna ta del av livet så långt det går och efter förmåga.

Idag cirka femton år senare så ser det tyvärr helt annorlunda ut, personalen har ingen gnista kvar, uppgivenhet lyser starkt på de många arbetsplatser inom omsorgen idag. Detta märker jag genom deras sätt att agera på arbetet, frustration, irritation och ett bemötande som inte alls är acceptabelt om jag som ny personal, vikarie kommer och ska arbeta. Att personalen är helt slut i kropp och själ kan jag förstå, vi jobbar i princip på knäna, vi är för lite personal på för många enskilda, för mycket arbetsuppgifter. Mycket tid som personalen hade kunnat använda till de enskilda går till spillo.
  Vi får heller aldrig någon bekräftelse på att vi gör ett sjuhelsikes bra jobb på golvet. Vi gör så mycket som inte syns och som aldrig lyfts fram, och trots att vi förmedlar detta så tas vi aldrig på allvar uppifrån. Vi arbetar dygnet runt för att våra enskilda ska få en så bra vardag som möjligt.

Vikariesituationen är under all kritik. Jag har jobbat som vikarie i 15 år och har fortfarande ingen fast anställning. Jag utbildade mig till undersköterska/skötare med lovord om att det skulle finnas gott om jobb när jag var färdig med skolan. Visste jag då att det jobbet skulle bestå av år av springvikariat med dåliga arbetstider och arbetsmiljö hade jag aldrig sökt mig hit.
  Vikarier utnyttjas, får göra sådant som ”annan” personal inte orkar eller har lust med.
  Vi vikarier har ingen lätt sits när vi får springa runt på alla boenden och dagcenter, att få in alla rutiner på dessa ställen är helt omöjligt! Vi gör vårt bästa de flesta av oss, men när vi väl fått vara på ett och samma ställe och kommit in i arbetsrutinerna och de enskilda fått ett bra förtroende för oss så blir vi ofta förflyttade och någon helt ny kommer in i stället. Som kräver en ny introduktion.

Jag känner stor frustration över att se hur vården blir sämre och att de enskilda inte alls får den vård och omsorg de verkligen borde ha. Då pratar jag inte om mediciner och läkarvård. Jag pratar om att få den värdiga tillvaro som alla människor förtjänar. Att få vistas utomhus och njuta av alla våra härliga årstider, att få möjlighet till aktiviteter och att använda sina sinnen. Att få möjlighet till samvaro med andra och att kunna umgås med de enskilda på samma boende och vistas i samlingsutrymmen istället för att sitta instängda ensamma i sina lägenheter.

När jag blir gammal vill jag synas och vara delaktig, även om jag blir senil, dement, får Alzheimers, är handikappad eller utvecklingsstörd. Vi är alla lika och förtjänar ett vänligt bemötande oavsett vad.
  Det är inte så här jag vill att vården ska se ut! Vill du?

Anki Johansson