Fick stroke efter slag på jobbet

Barnen har börjat sova dåligt. De är rädda för vad som ska hända med mamma när hon är ensam hemma. När de såg Helena på sjukhuset efter stroken kände de knappt igen sin mamma. I en månad låg hon på sjukhus och orkade knappt sitta upp och äta.
  I dag tillbringar Helena dagarna här hemma i huset på Värmdö. Förutom när hon åker sjuktaxi till kurator och sjukgymnast. Medan hon tar fram kaffekoppar och Singoalla-kex berättar hon att det är tufft nog att orka vara mamma. Dessutom har hon svårt att hålla balansen, att komma ihåg saker, hon är döv på högra örat och har tappat 50 procent av synen på samma sida.

Helena Isaksson.

Men låt oss ta det från början. Det var en aprildag på Helenas jobb. Ett jobb som hon bara haft i drygt två månader på daglig verksamhet för utåtagerande ungdomar med autism. Hon var överlycklig att äntligen få jobba dagtid måndag till fredag. Den här dagen hade en vårdtagare fått ny medicin, vilket Helena inte fått veta. Han blev våldsam och Helena fick höra av en kollega att promenader lugnar honom. När hon skulle ta på honom skorna tog han tag i hennes hår och slog henne i nacken flera gånger.
  Trots det gick hon en promenad med honom. Nästa dag kom hon tillbaka som om ingenting hänt.
  – Man bara plöjer på i den här branschen och är så lojal. Jag brydde mig inte om att ta reda på varför det gjorde så himla ont. Jag ville ju vara duktig. Jag dokumenterade händelsen, men jag utelämnade att jag hade blivit slagen och någon arbetsskadeanmälan skrev jag inte.

Det här var en onsdag. På lördagen var det påskafton och Helena hade haft gäster kvällen innan och inte brytt sig om värken i nacken. Nu kunde hon inte stiga ur sängen och bad sin man ringa ambulans. Hon hade fått en stroke.
  – Jag dog och kom tillbaka, jag har haft sådan jävla tur, utbrister Helena Isaksson och tar en klunk av kaffet med irish coffee-smak.
  – Jag fick påtala två gånger för chefen att stroken berodde på slagen mot nacken. Och jag sa att jag vill att du hjälper mina kollegor nu. Hon förstod nog inte allvaret.
  När Helena kommit hem anmälde hon själv till Försäkringskassan, AFA och Arbetsmiljöverket. Det är hon glad för i dag, eftersom AFA betalar hennes inkomstbortfall varje månad, sjukhuskostnader och medicin.

Helena pratar mycket och utstrålar stor levnadsglädje.
Men hon är också allvarlig och efter händelsen är hon kritisk till hur det går till inom vården.
  – Jag började tänka ”vad är det jag jobbar med egentligen?” Jag har alltid älskat att hjälpa människor, men jag blev arg på att man var tvungen att väja för slag på det här jobbet. Vi skulle tåla lite.
  Och tid för att rapportera och anmäla finns inte, säger hon. Helena tycker det är fel att tala om att vårdpersonalen behöver höja sin kompetens.
  – Jag tror på kompetenshöjning hos chefer. Mycket sopas under mattan.

Personalbrist tror Helena är en viktig orsak till våldet. Likaså dålig kommunikation, i det här fallet mellan daglig verksamhet och boendet. Helena anser också att det är chefens ansvar att se till att alla jobbar på samma sätt, för att inte skapa oro eller aggressivitet hos vårdtag­arna.
  I början plågade Helena sig med tankar om hon kunde ha gjort något annorlunda. Men nu är hon säker på att det som hände inte var hennes fel utan organisationens. Helena säger att hon och andra kvinnor i vården är för duktiga. Man anses duktig om man inte ställer krav och man blir duktig på att ta stryk.
  – Det ska inte vara tyst om det här. Många tror nog inte att det här kan hända – att ett slag kan leda till döden.

Vad som händer i framtiden vet inte Helena. Hon är sjukskriven minst till 20 november. Hon är bara glad att hon blir bättre och bättre, även om hon är mycket trött.
  – Jag är så tacksam att jag har kvar min personlighet, för jag har alltid varit glad.