Det är lätt att förstå varför Hannes Råstam fastnade i den tjocka sörja av domar, debatter, medicin och ångestfyllda skogspromenader som omger Sveriges mest ökände massmördare. Det är lätt att förstå att det blev flera dokumentärer och en bok av intresset som gränsade till besatthet. 

Oavsett om Quick var skyldig eller inte så är själva metoden som teamet runt honom arbetade med en fantastisk historia att följa. Redan när Quick erkände sitt första mord var han inskriven på mentalsjukhuset i Säter för rättspsykiatrisk vård. Det var för en av sina terapeuter som han erkände sitt första mord. Ett mord han förträngt och sedan minns genom terapin.
  När erkännandet blir taget på allvar och sedan blir fler växer en grupp människor fram kring Thomas Quick som ska hjälpa honom att lätta sitt hjärta. En intim grupp av terapeuter, vårdare, polis och åklagare samarbetar med honom för att hitta bevis för de bestialiska mord han säger sig ha begått.

Det är omöjligt att inte slukas av historien trots att det inte är någon lättläst bok. Råstam berättar om sin jakt på journaler, förhörsprotokoll och vittnen. Han analyserar minsta stavelse i förundersökningarna bakom de många domarna, nosar upp dokument i utredarnas slask och ger sig inte förrän han lyckas pussla sig fram till en hel bild av gåtan Quick.
  Råstam beskriver hur han långsamt transformerades till en som kunde de flesta obskyra detaljer som omger Quick och hur detaljkunskaperna låg i vägen för att göra bra tv. De ligger i vägen för att göra en riktigt bra bok också. Hannes Råstam avled i slutet av arbetet med boken. Trots att han arbetade hårt ända in i det sista för att skriva den så är det ingen njutning att läsa Fallet Thomas Quick. Det är en tung faktaspäckad genomgång av ett gigantiskt material från rättsväsende och psykvård.

 Att boken ändå går att tränga igenom är för att Hannes Råstam använder sitt eget envisa intresse till att väcka frågor som är större än den om en massmördares skuld eller oskuld.