Barnen blir helare utan han och hon

– Vi försöker inte göra pojkar till flickor och flickor till pojkar – tvärtom. Det handlar om att vi inte försöker forma barnen. Vi vill öppna möjligheter för alla yrken, alla färger, alla aktiviteter, säger Alexander Söderqvist.
  Nicolaigårdens förskola ligger i Gamla stan i Stockholm. Här har personalen arbetat aktivt med genus- och jämställdhetsfrågor sedan 1990-talet.

Efter att barnboken ”Kivi och monsterhund” gavs ut i vintras har debatten om hen gått varm. Ett litet ord i jämställdhetens namn som väckt heta känslor. Syftet med hen är inte att ta bort hon och han – som man kan förledas att tro om man lyssnar till motståndarna – utan att skapa ett tillägg som inte är könsbestämt för tillfällen när man inte vill, behöver eller kan göra en könsbestämning.
  – Hen har vi pratat om och diskuterat i många år, men jag har inte riktigt vant mig själv vid att använda det. Men jag
använder inte han eller hon heller, jag säger kompisar eller barnets namn, säger barnskötaren Christina Gröndahl.

Jämställdhetsarbetet går igen överallt på Nicolaigården.

Hon och barnskötarkollegorna Alexander Söderqvist och Reza Moaf vet av egen erfarenhet att många är betänksamma inför jämställdhetsfrågor. Det finns till och med föräldrar som är rädda för dem.
  – Vissa föräldrar förstår inte vad det handlar om. Men jag tror inte att barnen tycker att det är konstigt, och i deras värld är det naturligt att vi pedagoger använder namnen eller kompisar, säger Reza Moaf.
  Vad är föräldrarna rädda för?
  – Jag tror att folk är rädda för att vi ska ta bort kärnfamilj­en. För många är det här nya frågor och kanske främmande frågor, men jag tycker ändå att toleransen har ökat, säger Alexander Söderqvist.
  Att inte använda hon och han handlar för barnens del om att inte kategoriseras utifrån sitt kön. Men också om att få en positiv bekräftelse av att vara en egen individ, vilket de känner när personalen använder deras namn.

Jämställdhetsarbetet går igen överallt på Nicolaigården. Vilka färger som finns i rummen, vad de kallar olika lekhörnor, i kontakten med föräldrarna, hur de agerar när barnen har samling.
  De försöker använda material som barnen själva kan skapa och fantisera utifrån. Som i ett av rummen där de större barnen håller till. Fondväggen med text­en ”Jag och Du och Vi” och barnens namn på olika lappar har barnen varit med och skapat.
  – Det handlar om att ge barnen en bra grund. Enkelt uttryckt handlar det om alla människors lika värde. Grundläggande rättigheter, säger Christina Gröndahl.
  Förskolechefen Lotta Rajalin sticker in huvudet från rummet intill där hon sitter och arbetar:
  – Vi har hört att när våra barn börjat i skolan väljer de aktiviteter efter vad de är intresserade av, inte efter vad kompisarna väljer.

”Innan vi köper in en bok läser vi igenom den och kollar vilket budskap den sänder. Vi vill inte att det ska vara han och hon, att pappa ska vara polis och mamma laga mat”, förklarar Alexander Söderqvist.

Nicolaigårdens genuslathund

1. Vi säger kompisar, kamrater eller barnen i stället för pojkar och flickor.

2. Vi uppmuntrar alla barn till alla lekar och när vi ger förslag på lekar gör vi det utan könsrollstänk.

3. Vi förutsätter aldrig att barn ”är” på ett visst sätt, lugn/vild/busig, utifrån barnets kön.

4. Vi pratar, kramar, uppmuntrar och ser alla barn lika mycket.

5. Vi bekräftar givetvis ett barn som stolt visar upp ett nytt plagg. Vi försöker då använda neutrala ord som skön eller varm i stället för tuff eller söt.
Men vi förstärker aldrig barn genom att kommentera kläder.

6. Vi ser till att variera ”hon” och ”han” i sånger och sagor eller använder ”hen” eller ”den”.

7. Vi ser till att böckerna som finns i varje barngrupp alltid innehåller lika många kvinnliga som manliga huvudrollsinnehavare, samt att innehållet motverkar konservering av könsrollerna.