”Hästarna blir som ens barn”

– Redan när jag låg på intensiven sa jag att jag måste till stallet.
Det var inte plikten gentemot hennes fyra passhästar som fick Ulrika Klang, eller Ullis, att säga så efter en skallbasfraktur. Hon ville tillbaka.
  – Här vill man inte vara sjukskriven, här vill vi jobba.
  Ullis har aldrig varit rädd, men efter att hon slagit i huvudet så illa använder alla hästskötarna hjälm när de kör sina hästar.

På den berömda travtränarens Stig H Johanssons Alby gård i Upplands Väsby är Ullis en av 20 hästskötare. Hon har fyra hästar att ta hand om, så kallade passhästar, vilket är ovanligt få. Ägaren till de hästarna betalar mer för att skötaren ska kunna ge dem extra omsorg. De flesta hos Stig har sex passhästar. Enligt Svensk travsport är det vanligt med åtta passhästar, men enligt kollektivavtalet bör man inte ha fler än sex.
  En glad häst presterar bra på travbanan och kan dra in pengar till ägaren. Ullis uppgift är att hålla hästarna glada, friska och snygga. Hon sätter sulkyn bakom sin favorithäst Joyland Park och kör några varv på rundbanan. Det är en solig vårdag och idag har ”Jojje” bomull i öronen för att han ska ta det lite lugnare.
  Två gånger i veckan är schemat späckat för både hästar och skötare då de ska träna fortkörning. Stig lägger upp träningen för de 130 hästarna. Sådana dagar är stressiga och Ullis kommer till stallet kvart över fem på morgonen i stället för klockan sju, utan att få mer betalt.

Ullis har fyra passhästar som hon tar hand om.

Ulrika Klang har två barn. Det är ovanligt i hennes yrke eftersom det blir många och sena resor till tävlingar.
  – Många skaffar sambo och barn, men det är nog ovanligt att de kommer tillbaka, säger Ullis.
  Hennes sambo är oftast den som vabbar. Annars tycker Ullis att arbetstiderna är mycket bra, ordinarie tid är sju till fyra. Hon jobbar sex dagar i veckan, två av dem är halvdagar. För tio år sedan jobbade Ullis i många år hos en liten travtränare, där hon var den enda anställda. Hon jobbade sju dagar i veckan, hade knappt någon semester och skötte 15-20 hästar. Nu förstår hon inte hur hon orkade, men då var det inget konstigt.
  – Jag skulle inte säga till mina barn att de inte får jobba med hästar, men jag skulle hellre se att de valde något annat. Jag har inte ångrat mig, det är ett jätteroligt jobb, men det är jättetungt.

Ullis har hela tiden varit med i facket, kanske för att hon
började sin karriär i barnomsorgen, men hon vet inte varför hon egentligen ska vara med. Här är bara tre hästskötare med i Kommunal.
  – Jag har inte råd, säger kollegan Pernilla Burkhard i lunchrummet. Jag lägger hellre de pengarna på annat.
  Kuskar och travtränare är oftast män. Däremot är de flesta hästskötare kvinnor.
  – Det är svårt att slå sig fram om man inte har en pappa som är tränare. Särskilt som tjej, man måste vara ganska tuff, säger Carina Söderlund, en annan kollega.

Två gånger i veckan tränar hästarna fortkörning.

I sin egen del av stallet tar Ullis ut hästarna en efter en och borstar dem noggrant. Hon stannar upp, tänker efter, och säger:
  – Ibland skulle jag vilja vara vanlig, sätta på mig fina kläder och skor och åka och handla. Eller ha lösnaglar. Här är man aldrig fin. Man åker hit i jeans och blir smutsig.
  – Men man får tillbaka så mycket också. Hästarna blir som ens barn, säger Ullis och drar borsten genom varmblodet Joyland Parks svarta man.