Mina känslor slits itu ibland och jag känner mig ledsen för att alla gruppbostäder där jag jobbat nu drivs av privata företag.
  Det har blivit sämre arbetsvillkor med sämre anställningsvillkor, sämre arbetsschema, inget meddelarskydd, stämpelklocka, mindre personal och personaltäthet, fler ansvarsområden, mer kontroll och mindre närvaro av verksamhetschefen.
  Mindre tid till det mesta egentligen, sämre stämning på jobbet och fler missförstånd personal emellan. Gemenskapen i vår personalgrupp är svag.

Vårdföretagen bryr sig bara om vinster, man ser dollartecken i ögonen på dem om man tittar noga, och förbindelserna mellan brukare och personal är oviktig för dem. Individerna i personalgruppen är också totalt oviktiga för de privata vårdföretagen.
  Det enda som är bra är att jag får uppleva det och kan förmedla det vidare till alla jag känner, som i sin tur kan sprida orden vidare – och förhoppningsvis rösta bort den nuvarande regeringen i nästa val.

Jag skäms för att jobba för ett privat vårdföretag och har svårt att se en framtid inom den, tyvärr. Jag älskar att jobba med människor och personer med funktionsnedsättningar, men jag kan inte längre visa och känna samma genuina glädje. Om många slutar att jobba inom sådana här verksamheter och organisationer, och det skulle bli brist på personal så kanske villkoren skulle förbättras.
  Tyvärr skulle brukarna komma i kläm, men vad ska vi som personal göra när vi inte har rätt till att strejka? Att strejka verkar vara det enda effektiva.

Mycket behöver ändras och det behöver ändras nu! Var finns den privata delen av det kommunala facket? Ut med er i verksamheterna och prata med oss och visa att ni försöker förbättra våra villkor. Mitt hopp tynar sakta bort.

Sara Jonsson,
kommunalare