Än en gång visar Roman Polanski hur man gör film när det är som bäst. Två föräldrapar träffas i en lägenhet för att reda ut ett slagsmål mellan deras elvaåriga söner. De har aldrig setts förut. Filmen tar oss rakt in i handlingen, det gästande paret ska just gå, men blir kvar. De dricker kaffe, pratar och missförstår och tolkar varandra om vartannat. Till slut kommer whiskeyn fram, stämningen blir allt mer aggressiv. De båda parens olösta konflikter kommer upp till ytan. Det är mästerligt skådespeleri och underhållande från första sekunden. Winslet och Foster har med rätta hyllats för sina roller men frågan är om inte den mer okände birollskungen John C. Reilly är allra bäst.

Detta är ett klassiskt kammarspel, en modern Vem är rädd för Virginia Woolf, och de sista filmbilderna, utanför lägenheten leder till viss eftertanke. Polanskis bästa på många år.