Felicia försvann är en passande titel på den här obevekliga uppgörelsen, där en vuxen dotter talar ut, eller snarare utstöter ett förtvivlans inåtvända skri, om livet med en oförutsägbar, dominerande och alkoholiserad mamma. I korta, drömlika sekvenser, varvat med minnesfragment utan inbördes ordning, eller i vart fall inte i vanlig tidsordning, får vi en obehaglig och sorglig berättelse om en flicka, vars identitet och gränser inte respekteras.
Med otäcka detaljer tecknas en uppväxt som berövar henne rätten till personlighet, trygghet och egna val. Samtidigt är mamman, vars namn inte nämns i boken, en välkänd auktoritet på området barnuppfostran. Men eftersom hon skymtar på bokens omslag och författaren kommenterat henne i många medier är det inte mycket till anonymitet. Resultatet av denna berömda mammas fostran blir avståndstagande, och avsky från dottern. Hat och hämnd är drivkraften bakom denna bok, som hon tillägnat pappan. Han som motades bort ur hennes liv, men som hon återfunnit.
Barnet som gör upp med en förtryckande förälder är ett mycket vanligt motiv i skönlitteraturen. Kerstin Thorvall skrev om sitt mammahat i Det mest förbjudna, senare mer ömsint om sin psykiskt sjuka pappa i När man skjuter arbetare. Leif GW Persson tecknar ett kärleksporträtt av sin pappa i Gustavs grabb – och ett lika hatiskt av sin mamma i samma bok. Thorvalls mamma levde när hennes bok orsakade rabalder, GW:s föräldrar är båda döda, han ville inte skriva innan dess.
Att Felicias efternamn inte stämmer är en tvetydig förklädnad, av en författare som söker offentlighet. Å andra sidan hade en bok med mer påhittade personer förmodligen lett till liknande gissningar runt sant och falskt. Kändisskapet har hursomhelst skruvat uppmärksamheten till betydligt högre nivåer än om författarens mamma varit okänd. Men textens förtvivlade vrede berör.
