”Jag förstår inte hur man kan vara antifeminist”

Varför ville du skriva kolumner i Kommunalarbetaren?
– Jag har läst den under så många år och mer regelbundet när min fru jobbade i hemtjänsten. Då såg jag värdet av tidningen, den fyller en praktisk funktion. Jag fick en insyn i en kvinnodominerad arbetsmarknad och hur människor slet, medan arbetsgivaren hela tiden flyttade gränserna för vad som var rimligt att kräva av personalen. De tog bort hemtjänstens bilar till exempel och ersatte dem med cyklar, och det får man inte läsa någon annanstans än i Kommunalarbetaren.

Vad kommer du skriva om?
– Jag är väldigt intresserad av de nya ekonomiska villkoren som finns för en stor del av befolkningen. Sen har jag mina specialintressen barnfattigdom och frågan om mäns våld mot kvinnor.

Varför är du så intresserad av de ämnena?
– Jag tror att det delvis beror på att jag och mina syskon är uppvuxna med en ensamstående mamma. När jag skriver om våld mot kvinnor eller barnfattigdom, de enda som hör av sig med positiv feedback eller för att diskutera konstruktivt, det är kvinnor. Män hör alltid av sig för att säga att jag har fel, eller att lösningen är att skicka ut alla invandrare. Jag kan identifiera mig med känslan av utsatthet gentemot makten, som tar sig olika uttryck, om det är fattigdom eller våld. Det är samma maktlösa kamp som på en arbetsplats där kvinnor kämpar i flera år för att få en larmknapp, men de får det inte. Och ingenstans får vi läsa om det för det är en ickefråga för att det är en kvinnofråga.

Få män engagerar sig i ”kvinnofrågor”. Vad är det som gör att du inte lutar dig tillbaka, som många andra?
– Mitt samvete förbjuder mig. När jag hade skrivit ett par artiklar om barnfattigdom tänkte jag att nu får det räcka, jag orkar inte mer. Jag visste inte vad jag skulle svara alla som skrev till mig. Men när jag hade bestämt mig för att sluta tänkte jag att en sådan människa kan jag inte bli, mitt samvete säger åt mig att jag måste skriva.

I höstas skrev Kristian Lundberg ett par artiklar om kvinnomisshandel i Helsingborgs dagblad, artiklar som byggde på statisktik från SCB. Han bombarderades då av mejl från hatfyllda män.

Varför väckte det sådant hat?
– Ja, jag trodde inte att det var så infekterat. Jag dök upp på antifeministiska sajter där de sa att jag var pedofil, homosexuell och slog mina kvinnor. En gång hade jag fått hundra mejl med samma ord, så det är nätverk som driver organiserade kampanjer, som Sverigedemokraterna gjorde. Jag kan inte förstå hur man kan vara antifeminist.

Det hela började med att Kristian skrev artiklar om barnfattigdom. Många kvinnor skrev då till honom och berättade om sina livssituationer, hur de drabbats av fattigdom sedan de lämnat en man som slog dem.

Du fick så nära kontakt med kvinnorna att du följde med till polisförhör?
– Ja, det blev så, jag blev så upprörd. Och jag tyckte det var lite pinsamt att jag inte hade sett systemet tidigare. Allt från männens ovilja att betala underhållsstöd, till rätten de tycker de har att pinka i någons brevlåda och att polisen köper in överfallslarm men inte använder dem. Min uppgift blev att både skriva och vara med själv. Och det fanns ett värde i att jag var man, kvinnorna upplevde att de fick större respekt. Man kunde inte avfärda det jag sa som feministiskt dravel, som man gör annars. Jag är en vit, medelålders, heterosexuell man. Jag är karikatyren av en man, jag har till och med en schäfer.

Det är väl en ganska desperat handling att skriva till en okänd man?
– Så kände jag också, var jag den enda utposten? Har de lagt sitt liv i mina händer så måste jag åtminstone svara på ett sätt så jag inte kränker dem igen. Men till slut blev det en omöjlig uppgift, jag kan inte gå under medan jag räddar världen.

Varför ser många mäns våld mot kvinnor som ett privat problem?
– Jag tror det är grundat i en uråldrig patriarkal struktur som går ut på att män äger kvinnor. Och det slår igenom på arbetsmarknaden också. Enligt Brottsförebyggande rådet har det skett en 40-procentig ökning av våld mot kvinnor i arbetslivet de senaste fem åren. Alla är överens om att det är orättfärdigt, men man gör inget åt det, man investerar inte i en larmknapp.

Du har skrivit mycket om klass. Är våld mot kvinnor klassbetonat?
– Nej, alla sorters män slår. Men det som händer är att oavsett klass så förlorar kvinnorna som utsätts för våld sin klasstillhörighet. De blir laglösa och hamnar i något slags trasproletariat. Därför hänger frågan intimt ihop med barnfattigdom. Kvinnan får lämna sitt hem och kommun. Hon får försörjningsplikten för barnen och har lägre lön än mannen statistiskt sätt.

I boken Yarden beskrev Kristian hur han, efter att ha gjort en klassresa uppåt, återvände till sin ursprungsklass när han jobbade på Yarden i Malmö hamn. Han skrev att han kommit tillbaka dit han hörde hemma och att livet som författare inte längre var riktigt verkligt.

Hur känner du nu, som väldigt prisad författare?
– Jag känner det fortfarande så. Jag kan inte påstå att jag känner mig bekväm i rollen som författare. Jag tänker fortfarande att när det går åt helvete kan jag alltid bli tidningsbud. Min syster som är vd på ett stort företag tänker alltid att hon kan börja på Konsum. Vi har det alltid inombords.