I går, i ett köpcentrum i Oskarshamn sa Håkan Juholt det som de flesta vid det laget redan visste: ”Sverige behöver en stark, optimistisk och nytänkande socialdemokrati. Jag väger partimedlemmarnas stöd mot det allmänna opinionsläget. Mot den här bakgrunden lämnar jag med omedelbar verkan mitt uppdrag.”

Han möttes av starka reaktioner av besvikelse. På hemmaplan har Juholt stort stöd. Och så sent som i fredags  fick han det också från ett stort antal S-ledarsidor, och från hela det socialdemokratiska verkställande utskottet. Om det var en byteshandel för att han skulle avgå så var det en anständig sådan. Juholt må ha varit ifrågasatt i väljarkåren, dumpad av medierna, och hade fått flera folkrika partidistrikt att öppet ta avstånd. Men  en rad partimedlemmar och en majoritet av S-distrikten  trodde fortfarande på  en socialdemokrati med Juholt vid S-rodret. 

På ett sätt var han en agitator i fel tid.  Han hade fattat vad vilsna socialdemokrater saknat i sitt parti, han såg vad som behövde göras och lyfte  frågor som barnfattigdom, vinster och privatisering av välfärden, de allt sämre pensionerna. Han hade ett ovanligt kulturintresse, och togs emot med entusiasm. Jag såg själv åhörare som grät av rörelse när han höll sitt Almedalstal.
Men som han själv konstaterat i en radiodokumentär:   Den partiledare S-kongressen valde  i mars 2011 är impulsiv, skjuter från höften, vägrar ta regi. Han hade svårt för den långsamhet, det lyssnande och den analys som en ledare måste tvinga sig till. Juholt knöt an till människors värderingar och stämningar i folkdjupet.  Men det räcker inte att göra rätt saker, man måste också göra saker rätt. Han förmådde inte hålla i sina frågor och formulera dem till slagkraftig politik.

Juholt var också en främmande fågel, en man utan något större nätverk . Det gjorde honom fri, men också utsatt.  Han tänkte inte som partieliten, vilket också var ett tungt argument i många partidistrikt för att han skulle väljas.  Men uppenbart fanns fienden mitt ibland honom, de som förlorat valet  och som offentligt visade sitt missnöje. 
Dock var det Juholt själv som bäddade för sin avgång. I vår amerikaniserade politik faller allt ljus på personen. Granskningen blir stenhård och Juholt snubblade för ofta, även om en del misstag fick orättvist stora proportioner. I stället för en välbehövlig genomlysning av en välregisserad och stenhårt styrd regeringsallians många politiska misslyckanden hamnade S-ledarens felsägningar och ändrade åsikter i mediefokus och det är kontraproduktivt för socialdemokratin. Till detta kom den osäkerhet och förundran han skapade även hos sina stödtrupper.

Vad vill socialdemokraterna och vart är de på väg? I den ledarprocess som nu drar igång igen är det viktigt att våga vänta. Det räcker inte att ha lyskraft medialt, partiledaren måste också ha ledarkraft internt. Håkan Juholt hade stort personligt mod. Hans efterträdare måste ha detsamma, men också lika mycket tålamod.  Sveriges största parti måste också  undersöka mera och leta upp rätt saker att göra, inte bara sånt som går att kommunicera.