I denna oerhört vackra och välgjorda bok möter vi ”Potätekärringen” och andra svenska tanter födda mellan 1910 och 1930. Det är hjärtknipande berättelser om långa kvinnoliv av såväl fattigdom som uppfinningsrikedom. Om ABC-staden, hårmodet och husmanskosten. Om Sveriges klassresa, framför allt kvinnornas. Deras frigörelse och fortsatta klassresa när de började lönearbeta.
Bremmer har träffat tanter i både stad och landsbygd, samt etnologer och andra ”experter” och ger en gedigen bild av vilka de är, dessa ”äkta tanter” som snart inte finns längre. De inspirerar oss yngre till en sparsam livsstil, men en del saker försvinner helt visst med generationen.

Beskrivningarna av tanternas vardag och hur hemmen ser ut kan lätt kännas stereotypa. Men när man besökt otaliga tanthem i hemtjänsten så har man kartlagt en hel del gemensamma nämnare. Och där blir denna bok en välbehövlig historiebok för att minnas vilka de var. Flera av de tantböcker och tidningsartiklar som tryckts på senare tid har varit rätt ytliga. Den här boken får ses som Bibeln i sammanhanget.

När jag läser boken känns det som om kvinnohistoria äntligen har fått någon status. Att nu kommer skolans historieböcker skildra matt-tvättande kvinnor likaväl som krigande kungar. Jag hoppas att boken är ett tecken på det, och inte bara ett uttryck för den tant-trend som råder just nu.