Med hjälp av dagboksanteckningar, vittnesberättelser och en stor mängd litteratur tecknar historikern Roger Moorhouse en levande bild av livet i Berlin under andra världskriget.
Det är mycket intressant att läsa hur Berlinborna till en början bara tycker att kriget är något som förs långt långt borta, till att på slutet hamna mitt i bombernas och våldtäkternas helvete.

Utan att boken blir övermäktig har Moorhouse fått med de flesta aspekterna: de likgiltiga berlinarna som mest klagar över ransonerna, det nazistiska ledarskiktet och judarna som kämpar för sitt liv (särskilt intressant är avsnittet om hur dem som lyckades gömma sig i staden kriget ut, gjorde). Tonvikten ligger dock hela tiden på mannen och kvinnan på gatan, den är skriven ur ett konsekvent underjordsperspektiv. Sålunda är det bara några rader om hur Hitler tar livet av sig i sin bunker, men desto mer om livet i de stinkande skyddsrummen.

Det är också välgörande med en bok som prövar våra fördomar om tyskarna som de evigt onda.
Min invändning är att stilistiken och språket inte alltid är på samma nivå som den gedigna forskningen, något som till viss del säkert har att göra med en ibland lite haltande översättning.