Men utanför de här kretsarna verkar krisen leva vidare. Löntagare förväntas än en gång visa återhållsamhet i sina lönekrav, ta samhällsansvar och först och främst tänka på dem som inte har något arbete att gå till.
Just omsorgen om sysselsättningen har i år på ett tydligare sätt än tidigare hamnat i fokus för diskussionen om lönebildningen och dess roll i samhället. Tidigare har löntagarna manats till ansvar för att konkurrenskraften ska värnas i förhållande till omvärlden.
Och det har löntagarna gjort. Konkurrenskraften har inte urholkats de senaste tio – femton åren. Tvärtom, den har stärkts. Förklaringen har inte alltid varit låga verkliga löneökningar. Kraftigt stigande effektivitet i produktionen och en kronkurs som svängt kraftigt har självklart också spelat in.

Men i grenen ”ansvar för konkurrenskraften” har löntagarna tjänat ihop till MVG. Motsvarande omdöme kan däremot inte lämnas om den ekonomiska eliten. Den har sett om sitt hus på ett sätt som ingen annan ens kunnat drömma om.
Eftersom löntagarna redan tagit och tar ansvar för konkurrenskraften har nya argument skjutits i förgrunden inför den kommande avtalsrörelsen. I år är det omsorgen om sysselsättningen som är den stora pjäsen tillsammans med kravet på lägre ingångslöner.
Om bara löntagarna nöjer sig med lägre ingångslöner och löneökningar på ett par enstaka procent om året i stället för de mellan tre och fyra som varit vanligt de senaste decennierna så får många fler jobb. Så låter budskapet från både regering och arbetsgivarvärld.
Varför inte samma budskap omfattar aktieägare och företagsledningar är däremot svårare att förestå. Sänkta utdelningar och slopade belöningar i form av bonus eller pensionsavsättningar – allt för att främja sysselsättningen – skulle tveklöst öka trovärdigheten i budskapet.

Att peka ut löntagarna och deras organisationer som ansvariga för hur arbetslösheten och sysselsättningen utvecklas kan beskrivas som årets första duell i kampen om den offentliga dagordningen.
Om löntagarna blir sittande med Svarte Petter i meningen att de uppfattas som egoister, ointresserade av de arbetslösa, har motparten skaffat sig ett övertag. Då ökar trycket att hålla tillbaka löneökningarna. Hur det går – ja en första signal kommer när avtalskraven fastställs.

JA
till Ken Loachs  ”Route Irish” – en film om hur det går till att tjäna en förmögenhet på en illegal ockupation av ett land.

NEJ
till alliansregeringens och EU:s pekpinnar när det gäller lönebildningen. Låt fack och arbetsgivare fortsätta ta ansvaret.