Annelie Nordström menade på internationella kvinnodagen att kvinnolönerna ökar mer än männens – i procent. Men i riktiga pengar finns inga signaler på att gapet minskat. De bästa lönelyften gav kommuncheferna istället till sig själva. Jämställdhetspotterna måste omfatta tusenlappar, inte tjugolappar, för att få effekt. Då krävs kamp.

Avtalsrörelsen har redan börjat. Svenskt Näringslivs Christer Ågren hånade facken i SvD den 18 februari, och gjorde klart att de inte vill se några löneökningar. Nu är det dags att vässa klorna för lönerevansch!
Kommunal, landets starkaste fackförening, håller vårdens framtid i sin hand. Förra gången svalde LO-förbunden finanskrisen som enda argument och fick de lägsta löneökningarna på tio år. De lurade oss. Låt det inte hända igen. Det fattades inte pengar under de så kallade krisåren. Det fattades facklig motkraft. Flera ledande fackliga uttalade sig i återhållsamhetens tecken och blundade för de hundratals miljarder som aktieägarna roffade åt sig.  

Löneklyftan kostar kvinnorna 70 miljarder per år. Klyftan beror på en konsekvent nedvärdering av de kvinnodominerade branscherna. Det är Kommunals lågavlönade medlemmar, varav 80 procent är kvinnor, som måste visa vägen i jämställdhetsrevolutionen.
Vi borde begära ett ettårsavtal med 1800 kronor i lönelyft i en rättvis lönetrappa. Det är bara en bråkdel av de lönelyft som kommunbossarna ger sig själva. Samma kommunordföranden från s och m som höjde sina egna löner med mellan 10 och 60 procent var överens om att hålla nere lönerna för Kommunal, Lärarförbundet och Vårdförbundet. Jämställdhet kommer inte komma till skänks från dem, vallöftena till trots. Vi måste slåss för rättvisa.

Allt färre förstår vitsen att organisera sig fackligt. En lönerevansch innebär att en ny generation får upp ögonen för vad facket är bra för.
För att vi lovar varandra.
Är förbundsledningen redo att sätta kraft bakom de bevingade orden?

Bilbo Göransson,
klubbordförande, Kommunal Hässelby-Vällingby.