Agneta Sjödin är snygg, en duktig programledare, verkar ha humor och vara orädd. Jag känner henne bara som tevetittare och tidningsläsare.
Numera är det inte som yrkeskvinna hon får huvudrollen, utan som en med otur i kärlek. Ungefär som Lill-Babs förr.
Och så kan det vara, om man ser tur i kärlek definierad som ett monogamt förhållande med samma man år ut och år in. Så är det för många av oss, inget fel i det.

Men i vår postmoderna tid, med en förkärlek för snabb konsumtion, många val, med en otrohetssajt som uppges gå bra, så är det lite märkligt att några partnerbyten och snabba förälskelser ska ge upphov till krigsrubriker i kvällsbladen och dessutom nogsamt redovisade upprörda nätkommentarer.
Som i sin tur leder till fördjupande journalistik i form av förklaringar från två relationsexperter (läs på expressen.se och aftonbladet.se).

En revolutionär fundering är ju om dessa fåniga, ”kränkande” kommentarer om att Agneta Sjödin och hennes kille inte längre är kära måste återupprepas och redovisas.
Men den frågan är så utopisk eller otidsenlig att vi får glömma den och utgå från verkligheten. Agneta Sjödin backar inte undan när hon är kär, och medierna vet att kärlek och kändisar är en oemotståndlig kombination. Sjödins varumärke som ”kändis” stärks, men hennes ”rykte” som pålitlig hushållsnära tjänst försvagas.

Är det synd om Agneta Sjödin? Hon ser väldigt olycklig ut på bilderna, men jag tror inte det.  Naturligtvis är det trist när förhållanden kraschar, men att man blir kär och sen tröttnar kan ju knappast vara en världskatastrof.  Skönt med en människa som vågar vara sej själv, med känslor, svagheter och styrkor.  Moralpaniken runt relationerna är märklig, men jag hoppas att det inte hindrar henne från att lägga nya namn till listan, så snart andan faller på.