Socialdemokraten Marie Granlund gav statsminister Fredrik Reinfeldt ett medskick när han i dag reser till EU:s toppmöte i Bryssel.
– Du har två månader på dig att få garantier för att EU:s stabilitetsregler och regler för ekonomisk styrning inte påverkar hur lönerna sätts i Sverige. Utan sådana garantier fäller vi dessa förslag när riksdagens EU–nämnd ska ta ställning i juni, förklarar hon.

Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt är mycket nöjd med det medskicket.
– Men vi vill gå ännu längre och också kräva en annan ändring i EU:s fördrag, enligt Europafackets krav om ett socialt protokoll som garanterar de fackliga rättigheterna och kollektivavtalens ställning, säger han.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker att svenska löner ska förhandlas och bestämmas i Sverige, utan inblandning av EU. Men han tänker inte begära några garantier för att detta ska kunna ske även i framtiden om EU:s samordning av den ekonomiska politiken genomförs. Statsministern tycker inte att detta behövs.
Han menar att eftersom Sverige inte är ett land med euro som valuta kan EU enbart komma med rekommendationer om vår ekonomi. Sverige måste inte följa dessa synpunkter. Därför kan lönerna här sättas vanligt.
Marie Granlund litar inte på denna försäkran. Hon ser en risk i att Sverige av politiska skäl ändå känner sig tvingad att följa EU:s rekommendationer. I annat fall kan grupptrycket mot Sverige i EU–samarbetet bli för stort.
Fredrik Reinfeldt tillägger att det redan finns bindande garantier för att EU inte ska tillåtas blanda sig i hur löner sätts i Sverige eller i andra medlemsländer.
– Den rättsliga grunden för sådana garantier finns redan. Lissabonfördraget markerar suveränitet och respekt för olika arbetsmarknadsmodeller, säger statsministern.

Miljöpartiets Gustav Fridolin förstår då inte vad som är problemet.
– Finns det sådana garantier i Lissabonfördraget är det väl inga problem att upprepa dem, säger han.
De rödgröna partierna hänvisar till att EU–domstolen i Lavaldomen och tre andra domar inskränkt fackens rätt att förhandla och ta till konflikt för att försvara sina kollektivavtal. Därför kräver dessa partier garantier för att det som står i Lissabonfördraget om fackliga rättigheter verkligen gäller i alla lägen.

Även Sverigedemokraterna kräver sådana garantier. Och därmed riskerar regeringen att röstas ned när det slutliga förslaget om EU:s stabilitetsfond och gemensamma regler för ekonomisk styrning ska godkännas i Sveriges riksdag.
– Vi har satt Reinfeldt under hård press, konstaterar Jonas Sjöstedt nöjt.
Men förvirringen är stor bland de politiker som ska besluta i frågan. Knappast någon av de inblandade kan tala om exakt vad som ska beslutas och hur förslagen för närvarande konkret ser ut. Kanske blir det klarare efter EU–toppmötet som inleds i dag.

Det handlar om tre olika delar som hänger ihop som ett paket även om de rättsligt inte gör det:
• Inrättandet av stabilitetsmekanismen, den består av en krisfond för euroländer. De länder som beviljas lån måste godkänna hårda krav som privatisering, sänkta löner och lägre pensioner. Exakt hur kraven kommer att se ut är ännu inte klart. Sverige är inte ett euroland och omfattas inte av dessa regler.
Stabilitetsmekanismen kräver en ändring av EU:s fördrag. Om något land röstar emot faller förslaget. Detta har redan godkänts av EU:s ministerråd och av parlamentet. Men det måste godkännas av rådet igen vid toppmötet i juni.
I Sverige är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna emot. Får inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet de garantier om lönerna som de vill ha röstar även dessa partier emot. Då kan inte regeringen stöda en fördragsändring men kan lägga ned sin röst i EU, då kan förslaget ändå gå igenom.
Praxis är att EU på något sätt försöker kompromissa så att alla länder röstar för. Så de rödgrönas utpressningstaktik kan eventuellt tvinga fram någon garanti eller ett svenskt undantag när det gäller lönerna.
• Sexpacket, de sex lagförslag om ekonomisk styrning som kommissionen har lagt. De innehåller regler som gäller alla EU–länder, även för Sverige och andra som inte har euro. Det handlar bland annat om kommissionens övervakning av medlemsländernas ekonomier.
I paketet ingår lagstiftning om hur stor statskulden och budgetunderskottet tillåts vara. Kommissionen vill kunna ställa krav om att länder tvingas sänka sina utgifter, till exempel genom att sänka lönerna, sänka pensionerna eller att försämra välfärden på annat sätt.
De euroländer som inte följer kraven kan tvingas betala böter. Sverige och andra länder som inte har euro kan bara få rekommendationer och slipper hot om böter.
Detta förslag har ministerrådet och EU–parlamentet sagt ja till men rådet måste på nytt säga ja i juni. Här räcker det med kvalificerad majoritet i rådet så de rödgröna och Sverigedemokraterna i EU–nämnden kan inte ensamma stoppa förslaget.
Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har kallat de förslag som nu diskuteras för ”den tysta revolutionen”. Om medlemsländerna går med på alla förslagen kommer EU att få mer makt över medlemsländernas ekonomier, välfärd och arbetsmarknad än vad Lissabonfördraget egentligen ger utrymme för.
• Europluspakten, kärt barn har många namn. Tidigare har det kallats europakten och innan dess den tysk–franska konkurrenspakten. Denna pakt går vid sidan av EU och är ett mellanstatligt samarbete med krav om hur stora löneökningar får vara, pensioner och skattepolitik.
Tanken är att lönerna ska kopplas till produktiviteten i medlemslandet. Centrala löneavtal ska ersättas med lokala. Den svenska modellen där Kommunal och arbetsgivare självständigt förhandlar fram lönerna tillåts inte.
Europluspakten är i första hand öppet för länder som har euro som valuta. Även de tio EU–länder som inte har euro kan ansluta sig. Fyra av dessa säger nej, däribland Sverige. De rödgröna och Sverigedemokraterna har stoppat planerna på svenskt medlemskap.