Enligt efterordet skrev Moberg boken 1973-74. Alltså kan hon inte ha påverkats av Erica Jongs Rädd att flyga, tillägger hon. Som om boken inte skulle duga om den rentav skrivits i dag. Boken är självbiografisk och författaren har väntat tills männen i berättelsen har dött.

Julia Andersson lever i ett 70-tal som min generation älskar att idealisera, med frigjordhet, revolter och feministiskt uppvaknande. Hon är textilkonstnär och skapar en karriär genom att kritisera modebranschen och vill skapa kläder åt vanliga kvinnor som arbetar. Hon börjar hålla föredrag, jobbar ideellt för samhällets utsatta och en politisk medvetenhet växer fram.

Hon är ihop med en äldre man, som stöttar hennes karriär men förväntar sig att få middag på bordet och huset dammsuget. Präglad av tids-andans krav på frigörelse, drömmer Julia om att ligga med andra. Speciellt en annan man som är dubbelt så gammal som hon själv, en rik och berömd museichef.  En stor del av boken består av Julias ältande om ”otrohetssamlaget”, ska hon eller ska hon inte? Här blir det flera långa och tröttsamma partier. Inte minst för att denna man som Julia sätter på piedestal, är deprimerande osympatisk.  Även i Julias ögon är han fördomsfull och har fel politiska åsikter. Julia är mycket korrekt. Hon skäms för sin borgerlighet. Men hon är inte rädd för att säga vad hon tycker när det gäller tjejers underordning eller att kritisera socialdemokratin trots att hon är sosse. I privatlivet är det svårare att efterleva sina ideal.

Mycket har förändrats sedan Julias tid, kan man konstatera. Annat är som i dag. Den största skillnaden mellan Julia och mig är att hon lever före en tid då det, tack och lov, är socialt accepterat att vara missnöjd och bitterfittig. Ja, till en viss gräns naturligtvis. Kvinnokampen då skulle utföras med ett leende på läpparna. Samtidigt var den mer  progressiv och det är väl det vi tittar tillbaka på med viss avund.

Bokens stora behållning är Julias insiktsfulla resonemang kring sex och förhållanden, kvinnor och män. Där finns oroväckande mycket att känna igen i dag och jag imponeras då och då av att det skrevs redan på 70-talet. Men det är faktiskt nu boken kommer och det är bara att beklaga att 70-talet gick miste om en smart och viktig bok. Boken är klart värd att greppa även i dag.
Men den biter inte tag i en särskilt hårt. Och det finns mycket att irritera sig på med det där 70-talet och jag borde verkligen sluta med att längta dit.