Frågan är hur länge regeringen kan hålla de långtidsarbetslösa i strykklass. Inför arbetslinjen är inte alla lika och det gäller framförallt de långtidsarbetslösa som efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin kommit fram till slutstationen, fas tre.
Arbetsförmedlingen informerar om att fas tre bygger på frivilligt deltagande från den arbetslöses sida, men med förbehållet att den som väljer att ställa sig utanför åtgärden blir utan ekonomisk ersättning. Så vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som har försörjningsplikt både mot sig själv och kanske närstående?

Fas tre innebär att den arbetslöse ska utföra en form av samhällstjänst vilket innebär att bli utplacerad på en praktikplats med bibehållet aktivitetsstöd. Den långtidsarbetslöse tvingas att arbeta utan lön och acceptera en ersättning som inte ens kommer i närheten av arbetstagarnas lägstalöner.
Tanken är att praktikplatsen ska fungera som en plattform för fortsatt arbetssökande. Men han eller hon räknas fortfarande som arbetslös, lever på bidrag som innebär en hög kostnad för skattebetalarna. Förutom detta blockerar fas tre nyanställningar och minskar skatteunderlaget.

Kritiken mot jobb- och utvecklingsgarantin har inte låtit vänta på sig. Riksrevisionen har i sin granskning av fas tre riktat stark kritik mot att den här arbetsmarknadsåtgärden på sikt endast leder till en utestängning för den långtidsarbetslöse från den reguljära arbetsmarknaden.
Men kritik borde också riktas mot fackföreningsrörelsen som inte gjort något nämnvärt för att försvara den här gruppen människor som befinner sig så långt ifrån arbetsmarknaden de kan komma. De går inte bara för fackföreningsrörelsen att stå vid sidan om och se på hur orättvist de långtidsarbetslösa behandlas. Facket måste vara den röst som så många av de långtidsarbetslösa saknar gentemot myndigheter som arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Den som är långtidsarbetslös är mer eller mindre rättslös eftersom gällande lagstiftning och kollektivavtal endast gäller för arbetsmarknadens parter, det vill säga arbetstagare och arbetsgivare.

Fas tre är en guldgruva för arbetsgivarna. Den långtidsarbetslösa arbetskraften är inte bara gratis, arbetsgivaren får dessutom betalt för att ta emot en arbetslös som befinner sig i fas tre i jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsgivaren får 225 kronor om dagen vilket ger en vinst på cirka 5000 kronor i månaden. På sikt leder den extremt billiga arbetskraften till en negativ löneutveckling på arbetsmarknaden. Att inte den arbetslöses fackförbund reagerar mot allt detta gör situationen än värre.

Det är under all kritik att något sådant får förekomma på dagens svenska arbetsmarknad. Facket har historiskt slagits för rätten till arbete och lika behandling för alla arbetstagare. Hur ska möjligheterna öka för den som står längst bort från arbetsmarknaden att komma tillbaka till ett bättre liv?
Den som inte varit anställd, tillhört en arbetsgemenskap och utfört ordentliga arbetsuppgifter anses av arbetsgivaren som ett osäkert kort och kanske till och med en risk, även om staten går in med anställningssubventioner.

Arbetsgivaren vill anställa rätt person. Insatserna och åtgärderna utifrån det perspektivet måste vara att någon med breda kontakter mot arbetsgivarna går i god för den långtidsarbetslöse. Självfallet är det här en personalkrävande insats som kostar mycket för skattebetalarna. Men vad är alternativet?
Det som åtminstone borde införas är en subventionerad anställning med lön enligt gällande kollektivavtal.

Patrik Wikström,
Örebro