Många läser Dostojevskij. Få vågar erkänna att de inte begriper något.  Det är mörkt, smutsigt, pratsamt. Själv har jag många gånger försökt tränga in i de mäktiga tröskverken Bröderna Karamazov och Idioten och sedan känt mig just som – idiot. Det jag minns från Brott och straff är namnet på en av huvudpersonerna: Marmelad-ova. Antagligen är det bara i Ryssland man döper barn efter  ett smetigt smörgåspålägg.

Men när Dostojevskij lämnar Ryssland och reser ut i världen blir han – om inte heller nu fattbar- oerhört underhållande. Bildade  1800-talsryssar bländades av det  ”upplysta” Västerlandet, imiterade dess klädstil, rakade skägget och talade franska.
Den unge Fjodor Dostojevskij var inget undantag. Sommaren 1862 tar han – nyss frigiven från tukthus efter att ha retat tsaren – tåget västerut och blir både häpen och upprörd över vad han får se: tillståndet i den ”civiliserade” världen är lika gräsligt som hemma!

I Frankrike, denna  frihetens, broderskapets och jämlikhetens vagga, möts den ryske resenären av en gammal bekant hemifrån, nämligen säkerhetspolisen. Tre sjaskiga franska typer har Dostojevskij under uppsikt på tåget till Paris och väl där håller myndigheterna ett öga på Dostojevskij vart han än går. Broderskap? Pyttsan!
– Frankrike är bara skenbart ett förnuftigt land som styrs av ett självbelåtet borgerskap, utropar Dostojevskij vredkat efter några dagars promenad i den franska huvudstaden.

Än värre är läget i London. Utan att kunna någon engelska lorvar den ryske besökaren runt bland skökor, tiggare och myllrande människomassor från Imperiets alla hörn som alla tvingas andas samma giftiga stenkolsrök eller stirra ned i den lortiga Themsen. Ett  elände i Dickens stil. Och ett enastående miljöreportage.
– Engelsmännen, detta dystra folk, skriver han.
I den brittiska huvudstaden förbereder man byggandet av tunnelbanan – ett oerhört tekniskt språng framåt, närmast jämfört med månlandningen hundra år senare, men som Dostojevskij endast förstrött noterar i förbigående.
– Snart skall järnvägarna dras under husen!

I det preussiskt disciplinerade Berlin stannar ryssen bara en enda dag, ty tyskar är nedlåtande mot ryssar.
– Som om de inte visste att det var vi som uppfann samovaren!

Jag vet inte vad dagens ryssar ser när de reser över till oss. Kanske ser de oss med Dostojevskijs ögon, konspiratoriskt, fördomsfullt. Sedan reser de hem, finner att Ryssland är lika gräsligt som när de lämnade det, känner sig nöjda och fortsätter att rösta på samma regim som låter skjuta journalister.