Hellre tovig än välkammad

Patti Smith är tjejen som på vinst och förlust lämnade skolan för att bli någon i New York. Tack och lov för det, annars hade man gått miste om en ultimat husgud. Till Patti Smith återvänder jag alltid. För att hämta energi. Tröst. För att dansa i stället för att tvätta håret. Vara vild och upprorisk, eller bara trött.

Det som fascinerar mest är den fräcka, råa tonen i raderna från 70-talet. Den framträder tydligt i dikten Judith revisited i boken Witt. I låtarna ackompanjeras tonen av en rosslig stämma och helheten blir extremt cool.
Poesin kom först för Patti Smith, senare tillsatte hon musiken. Men det är framför allt som rockstjärna och kvinnlig punkpionjär som hon gjort sig ett namn. Den unga Patti Smith offrade nattsömnen för att måla och skriva. När hon först kom till New York bodde hon på gat-orna, utan pengar men med en bok av Rimbaud i rockfickan och en fast övertygelse om att en vacker dag bli någon.

Patti Smiths politiska engagemang har framför allt genomsyrats av låten People have the power. Hon har hållit tal och sjungit i protester mot Irakkriget och president Bush. På senare år har hon fått ett välförtjänt uppsving med memoarboken Just kids, nya diktböcker och egna dokumentärfilmen Dream of life. I Just kids skriver hon om sitt 60- och 70-tal och livslånga vänskapen till fotografen Robert Mapplethorpe.
Patti Smith är mer än musik, än poesi, hon är ett sätt att röra sig i världen. Hon har förmodligen aldrig lagt ett välkammat huvud på sned. I stället har hon dansat barfota – en av hennes bästa låtar är just Dancing barefoot – med tovigt hår.