Visst kom sommaren till oss också detta år, men den var inte efterlängtad, eller saknad, inte heller kunde jag njuta av ljuset, och de ljumma sommarkvällar, då doften av havet, likt en osynlig dimma, låg tät över min barndomsstad.

Du sa till oss, att om du bara fick en sista sommar, skulle du vara tillfreds med allt, med livet och döden. Du tog då verkligen tillvara på allt den sommaren, du steg upp straxt efter att solens första livgivande strålar färgat himlen i så många vackra nyanser. Du lät det första försiktiga ljuset jaga oron, och smärtan från dina spända anletsdrag, du svepte huttrande den gamla filten tätt omkring dig, och njöt i fulla drag, av den daggnupna morgonluftens svala hand på din panna. Men inte ens då, i slutet av din levnad kunde jag närma mig. Det fanns så mycket min käre älskade far jag skulle vilja fått säga dig, hur mycket jag älskade dig, hur mycket jag såg upp till, och respekterade dig, nu blev allt detta osagt.

Plötsligt en dag, kunde man skönja tecken på att höstens ankomst var i antågande, gula löv i toppen på den gamla björken utanför huset, hur tydliga stjärnorna på himlen nu syntes om kvällarna, i vår varma badvik trängdes nu mängder av maneter, och hur det mjuka flödande sommarljuset hårdnat betydligt.

Så kom dagen då du för sista gången i ditt liv skulle få vakna upp i din egen säng, omgiven av den värld du genom hårt arbete byggt upp omkring dig, vi ringde ambulans, den var hos oss på fem minuter, vi bar och stöttade dig den sista biten ut genom den trånga hallen, du sjönk ihop i en liten hög på golvet, och andades häftigt i syrgasmasken. Du var så kall, och len om ryggen när jag försiktigt fick dig på fötter igen, sen försvann du iväg, för att aldrig mer återse det hem du hållit så kärt.

Jag höll så försiktigt din varma hand där du låg till synes sovande i sjukhussängen, min hand kändes så liten i din, nu skulle de snart få vila, dessa flitiga starka händer, som i hela ditt vuxna liv jobbat så hårt, du jämrade dig ibland som om du plågades av en mardröm, jag viskade tyst, kanske bara för mig själv, pappa älskade pappa, vi är här alla, vi följer dig så långt vi förmår, du är inte ensam, inte nu, och inte då din levnad nått sitt slut. Det finns någon att ta emot dig där på andra sidan, som älskar dig, så som du älskats av oss. Du kämpade så tappert, och den sommarens sista vackraste dag lämnade du oss, jag ställde mig vid fönstret och tittade ut, Gamlebyviken låg spegelblank den morgonen, himlen så ofattbart blå, allt så tyst och stilla. Pappa vore jag du, hade jag tagit en sista lov över staden, över havet, över kvarteren du växt upp i som ung pojke, kanske såg du till att båten låg stadigt förtöjd, visst strök du ömt mammas kind, innan du begav dig på din sista resa in i evigheten