Fredrik Reinfeldt (M) började med jultal efter att han valts till partiledare 2003. Premiären hölls  på en krog i Vasastan, i år handlar det om Högloftet och Skansen, och talet kallas i DN ”traditionsenligt”.  Spindoktorn och regissören Per Schlingmann (statssekreterare med inriktning på ”kommunikation”) gnuggar säkert händerna inför bilder på Reinfeldt framför en tindrande gran i ett stort antal tidningar i Sverige i dag. Ett par tre tiondels nya procent i nästa opinionsmätning kan säkert räknas hem redan nu. (Nu är det bara de bångstyriga förstagångsväljarna kvar, de som ännu inte sett fördelarna med de tre vise männens politik. Men vänta bara!)

I den här museala omgivningen kommer Fredrik Reinfeldt till sin rätt. Vem kommer ihåg den hätske unge man som ville avskaffa den ofantliga sektorn. I dag är han på väg att förverkliga denna sin vision, bakvägen, genom att avreglera och sälja ut Sveriges gemensamma värden, men det går ju uppbenbart att förpacka även denna maktförskjutning till näringslivet och finanskapitalet i en aptitlig form med ord som tillgänglighet och valfrihet.
Statsministerns tal når rent konungsliga höjder när han slår fast att Sverige är ett öppet, fritt och demokratiskt land som bejakar frihet och mångfald. Samt är emot dem som är emot detsamma.
Men just i juletid finns det kanske anledning att även fundera över andra saker, exempelvis ökade klyftor och skillnaderna mellan dem som har och dem som inte har möjlighet att fira jul över huvudtaget. Sånt glömde Reinfeldt att nämna. Om det fanns nåt utanförskap så var det Finanskrisens fel.

Aftonbladet skriver om de fattigas jul. De som inte kommit in i medelklassvärmen. Breven som kommer till välgörenhetsorganisationer som Majblomman. Där det handlar om att önska sig en julgran och lite extra godis till barnen. Eller julmat. Lena Holm, generalsekreterare på Majblommans Riksförbund, säger att önskningarna ofta är blygsamma.
– Ofta är det basala saker som en gran, eller julmat på bordet. En familj ansökte bidrag för att kunna hälsa på en dotter i ett annat län. Ibland är det saker. Många barn tycker det är jobbigt att komma tillbaka till skolan efter jullovet då alla jämför vad man fått i julklapp.

En ensamstående mamma skriver i sitt brev:
”Pengarna vi ansöker om ska i första hand gå till en riktig jul med juklappar, gran, julpynt och julmat. Utöver det hade jag nog tänkt en gammal begagnad dator till mina pojkar. Jag skäms så mycket för att mina barn inte har nya kläder och saker som deras kamrater har. Därför skulle det betyda så mycket med en riktig jul och en riktig egen dator.”

I dagens Ring P1 berättade en man att han gjort en deal med sina barnbarn om att ta en femtilapp från deras julklappspengar för att skänka till behövande barn, som kanske inte får några presenter alls. Det är fint att höra om de många godhjärtade människor som finns runt om i vårt land.
Men samtidigt förfärande att inse hur stor nöden är även i vårt välfärdssamhälle och hur sällan vi talar om den. Också i Sverige ökar antalet fattiga barn, som har föräldrar som aldrig jobbat, eller tappat kontrollen efter en kris, eller utförsäkrats,  eller aldrig införsäkrats i våra sociala trygghetssystem och hänvisas till just välgörenhet för att kunna fira något som påminner om jul.

Till detta kommer den misär som spriten åstadkommer i så mycket som var fjärde barnfamilj, något som statsministern gärna kunde reflekterat kring så här inför årets blötaste helg, i stället för att lägga fram ett märkligt förslag om ”gårdsförsäljning” av sprit som helt slår undan benen på Systembolagets monopol! (Ännu ett av de många stegens beslut som eroderar folkhemmet så att säga inifrån, man säger ett och gör något annat.)
En inte alltför djärv gissning är att statsministern själv, via sin pappa, har haft en del inblickar i alkoholens baksidor. Med tanke på det våld, den sorg och den barnaångest som fyllan åstadkommer i vårt land så är det märkligt tyst om ett av våra största folkhälsoproblem och den förödelse som följer i dess spår. I synnerhet runt stora helger som den stundande.

I ett skimmer av bygderomantik och svensk tomtetrygghet väljer Reinfeldt den säkra vägen och lägger farligheterna utanför oss själva. Målar upp bilden av en ”självmordsbombare som kliver in i det svenska folkhemmet” som det enda stora hotet mot vår lycka. Men fienden finns inte utanför, utan inne i det samhälle som skapar för många förlorare. När han säger att Sverige klarade finanskrisen bra menar han att statsfinanserna klarats så att han har råd att fortsätta sänka skatterna.
Men han glömmer bort att flera hundratusen svenskar inte alls klarade krisen bra, att 50 000 industrijobb är borta för gott – och att vi tappade vår nationalklenod Volvo till Kina. Han återspeglar inte samhällets intresse utan enbart statskassans.

När Reinfeldt väljer Skansen för att ge den socialkonservativa bilden av sitt Sverige så gör han också ett omedvetet val. Han påminner om den råkonservativa stat i slutet av 1800-talet som Skansen skapats för att återspegla. Ett land där ansvaret för arbetslösheten var individens eget och där fattigkorgar kring jul var en uppgift för den välsituerade överklassen.