”Hon ville verkligen jobba”

Christina Reyes var Benita Uusitalos mamma. Vi sitter i hennes kök i villan i utkanten av Gävle och Benita fingrar på de få gulnade gamla korten på sin mamma på bordet framför henne. Bilder av Christina från de senaste åren finns knappt. De hade visat en kraftigt avmagrad kvinna i 50-årsåldern med svår psoriasis, håravfall och skygg blick.
– Hon ville inte visa upp sig så som hon var då. Mina kompisar brukade säga att hon var den där mamman med rött läppstift och röda naglar, den unga och glada och solbrända, säger Benita Uusitalo och ler.

Men det var innan Christina Reyes för fyra år sedan ramlade och skadade sina axlar. Hon kunde inte jobba längre och förlorade sin stolthet i livet– arbetet som undersköterska på ett demensboende i Gustavsberg i Stockholm. Efter en svår uppväxt hade Christina Reyes länge haft depressioner och hade aldrig klarat att jobba mer än deltid. Men hon hade aldrig sökt ekonomiskt stöd från sjukförsäkringen. När hon blev sjukskriven 2006 gick allt fort. Tre år senare fick hon sparken, rasade igenom samhällets skyddsnät och ett år senare var hon död.
– Det som gör så ont i mig är att hon verkligen ville jobba, hon levde för dom gamla. Jag minns så väl den dagen hon ramlade, att jag blev rädd. Jag tänkte vad ska hända nu? , säger Benita Uusitalo.
Christina Reyes var tunn i kroppen och led av benskörhet. Redan innan hon ramlade och skadade sig hade Christina Reyes i psykiskt tunga perioder sökt sin tröst i alkoholen.
– Men det accelererade när hon inte hade sitt jobb längre, och när hon inte blev betrodd av Försäkringskassan tacklade hon av, säger Benita Uusitalo.

I slutet av 2008 beslutar Försäkringskassan pröva Christina Reyes arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. I februari 2009 slår de fast att hon borde kunna jobba halvtid och drar in ersättningen. Då finns flera tydliga tecken på att hennes tillstånd är allvarligt. Hon är 1,60 meter lång och väger 36 kilo, har värk i axlarna och tar sig fram med rollator.
Dessutom har Försäkringskassans egen påkostade medicinska utredning slagit fast att Christina Reyes saknar arbetsförmåga. Ett specialistteam med läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog och en socionom har undersökt Christina Reyes i flera dagar och ger bilden av en både fysiskt och psykiskt funktionshindrad människa. De skriver: ”Arbetsförmågan bedöms helt nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete under minst ett år med möjlighet till 50 procents arbetsförmåga i ett anpassat arbete efter lämplig rehabilitering”.
Christina Reyes har också diagnosen dystemi, en form av långvarig depression som leder till inåtvändhet.
– Hon ville aldrig åka på den där utredningen, vi fick tjata på henne. Hon sa att det spelar ingen roll för Försäkringskassan har redan bestämt sig, säger Benita Uusitalo.

En av de få bilderna som finns bevarade av Benita Uusitalo tillsammans med sin mamma Christina Reyes. Christina gick bort den 8 januari i år.

Försäkringskassan slår fast att Christina kan arbeta halvtid, vilket innebär att hon inte får några pengar eftersom hon aldrig jobbat mer än så. De tolkar Christina Reyes beteende som en ovilja att samarbeta. Man påpekar att hon vägrar att gå i samtalsterapi och ta emot mediciner.
– Jag tror det berodde på att hon skämdes. Jag tror ingen fattade hur dåligt hon mådde. Även jag sa att hon måste rycka upp sig. Men min mamma var en mästare på att hålla skenet uppe. Hon vill inte vara till besvär.

Kort efter beskedet från Försäkringskassan läggs Benita Uusitalos mamma in på sjukhus och det står klart att hon har en kronisk leversjukdom. De följande månaderna kommer hon att vårdas flera gånger på sjukhus Hon har blodbrist, är uttorkad, alkoholiserad och totalt rörelsehindrad.  Den 11 januari i år, ett år efter avslaget hittas hon död i sin lägenhet. Hon väger då 30 kilo och har ett BMI, body mass index, på 14. Rättsläkaren skriver att dödsorsaken är förblödning efter bristningar i magsäcken Christina har även lunginflammation, skrumplever och gulsot. Men ingen alkohol i blodet.
– Min mamma söp inte ihjäl sig. Och hon ringde ambulansen. Hon ville leva, säger Benita Uusitalo.
Hon och hennes syskon är inte bara besvikna på Försäkringskassan utan på hela det samhälle som lämnade hennes mamma i sticket. På arbetsgivaren som måste ha sett när hon var berusad på jobbet. På socialen som gjorde ett hembesök men ansåg att hon klarade sig själv. På sjukhuset som skickade hem henne kort innan hon dog.
– Ingen människa som inte ens har fyllt 60 år ska behöva dö ensam i sin lägenhet. Hon hade faktiskt ingen dödlig sjukdom.

Kommunal har engagerat sig

i Christinas fall och tagit hjälp av juristerna på LO/TCO Rättsskydd som drivit fallet vidare till domstol. I september fick Christina Reyes rätt mot Föräkringskassan. Med posten kom en grön utbetalningsavi från Försäkringskassan på 22 000 kronor. Inget brev, ingen förklaring. Bara den gröna lappen med kanter som ska rivas av.
– Om jag var glad? Nej jag var förbannad! Det här skulle ju mamma ha fått veta.
Benita Uusitalo är tydlig med att hennes mammas liv till slut ändå hade kunnat sluta lika tragiskt.
– Men det hade inte behövt gå så långt om de hade hjälp henne med alkoholen och med att komma tillbaka till det sociala livet. Då kanske hon inte hade behövt tappa livsglädjen. För den fanns ju där bara för några år sedan. När hon var Kicki med mina kompisar med rött läppstift och röda naglar.