Jag står bokstavligt, om man ser till min förväntade livslängd, mitt i livet. Och trots stora planer och drömmar i tonåren kom jag inte längre än ett skitigt, bullrigt, fabriksgolv.
Varje steg, andetag, och ansträngning här kan mätas i kronor och ören. Det primära är att produktionsmålen nås, så att aktieutdelning kan ske till dem som satsat pengar i verksamheten.

Personalmötena präglas av klagomål från ledningen, vi måste minska ställtiderna till ett absolut minimum, felkörningar sker, men är om man läser mellan raderna oacceptabla. Det finns enligt produktionschefen bara ett läge på reglagen i maskinerna. Detaljerna spottas ut i ett rasande tempo, vi förväntas vara stöpta ur en och samma form, fastän kön, etnicitet, och ålder varierar.
Människan bakom alla siffror existerar inte, kanske är jag inte mer än ett kugghjul som utsliten kan bytas ut mot ett nytt blankt. Hela tiden denna malande oroskänsla i maggropen, en tung klump av otillräcklighet.

Vreden i mig stiger, men jag är trött, oförmögen att ta strid för något slags människovärde.
Vad ska jag säga? Att arbetstempot är nedbrytande fysiskt och psykiskt, att arbetsglädje är något som inte existerar?
Eller att vi människor, som enligt oss själva är den livsbetingelse som kommit längst i evolutionen, inte vågar samtala med varandra?
Nej, det är otänkbart, för vem fan vill bli idiotförklarad?

Klockradion ringer 05:00. En ton som framkallar kalla kårar längs min krökta ryggrad, de ilskna röda siffrorna stirrar uppfodrande på mig, jag tar mig upp ur sängvärmen och sätter ett par ömma fötter på det kalla trägolvet. Armarna känns obeskrivligt tunga, utanför fönstret råder ett kompakt mörker, ett hårt regn slår mot rutan, och vindbyarna kastar sig mot den klagande träfasaden.
Rygg mot rygg i mellan mig och min käresta ligger meningen med livet, våra två små barn, jag smeker dem ömt över håret och viskar att det är dags att gå upp.
Pojken nyss tre år fyllda börjar skruva på sig, han sätter sig yrvaket upp och börjar genast prata om den riddarmundering han så länge suktat efter. Jag skrattar tyst och rufsar om i den bångstyriga kalufsen.

Efter mycket lockande om vindruvor och jordgubbsfil får jag också upp den knappt ettåriga lilla tjejen, hon trycker sig tätt intill mig och halvsovande tar vi oss ut i köket.
En kall vind slår i mot oss då vi stiger ut, längs horisonten en smal remsa av grått ljus, jag orkar inte vara nån bra pappa, orkar inte svara på frågor och funderingar från sonen, orkar inte titta på daggmaskens kravlande över den regnvåta asfalten, eller lyssna på höstlövens prasslande i dikeskanten.
Båda gråter då jag lämnar dem på dagis, jag går utan en min som avslöjar hur jag känner, de tittar på mig som om jag överger dem.

Jag hinner till jobbet med tio minuters marginal, maskinernas dova, monotona ljudmatta skingrar snabbt tankarna, och lägger ett järnband kring mitt huvud.
Jag smiter in på den urinstinkande toaletten och sätter mig tungt på toalettlocket, och jag kan inte hjälpa det, men tårarna väller upp i mig, tysta varma, fyllda av ångest, saknad, och smärta.
Det är ju nu, i dessa stunder jag så klart ser hur fel allting är. Hur min lilla vackra flickas små händer, så krampaktigt höll tag i mig då jag gick, hur pojken tyst betraktande, fortfarande med en dansande låga av hopp i sina klarblå ögon följde mig då jag försvann ut genom dörren. Han knackade försiktigt på glaset i ytterdörren och vinkade till mig, jag vinkade tillbaka, och försvann runt hörnet.

Jag tittar på mig själv i den skitiga spegeln, jag ser fortfarande rätt ung ut, glansen i håret finns kvar, tänderna är skimrande vita, det täta skägget döljer effektivt de begynnande rynkorna.
Men glöden i ögonen är borta, den där glöden som kommer sig av en oförstörd själs aptit på livet, jag slår ned blicken, drar på mig arbetshandskarna och försvinner ut mellan raderna av blåmålade stålkolosser.