Vågar vi prata i klartext?
Hej alla bloggläsare, den här veckan har jag fått förmånen att dela med mig av mina tankar, idéer och händelser i mitt liv.
Det är delvis ett annat liv än det jag hade fram till den 9 juni i år. Det var det datumet som jag blev före detta förbundsordförande i Kommunal.
Ylva Thörn är fd förbundsordförande i Kommunal och bloggar vecka 41 på Kommunalarbetaren.
Det går ju alltid att analysera för och nackdelar med det (vilket jag valt och väljer att inte göra).
Jag gjorde ett medvetet val när jag inte ställde upp till omval. Kort sagt, det var dags för en ny förbundsordförande.
Anneli har startat sitt uppdrag på ett bra sätt och när jag senast träffade Anneli dagen innan valet den 19 september märktes det tydligt att hon tagit plats i ordförandeskapet. Härligt!
Ja kamrater, vad ska man säga om valresultatet? Förståsigpåare har nu fullt upp med att leta efter de orsaker som var avgörande för att vi, Socialdemokraterna, gjorde ett så dåligt valresutat.
Jag var själv en del av valarbetet och for land och rike runt för att möta väljare och LO-medlemmar för att diskutera det rödgröna alternativet till den sittande regeringens förda politik.
Uppenbarligen lyckades vi inte förmedla den politiken. Det är lätt i efterhand att konstatera det vi borde ha gjort, men låt oss se till att det som gick fel förändras och att vi reser oss med den politik och de värderingar som vi faktiskt står för inom socialdemokratin och engagerar de många människorna som budbärare av den.
Vi ska med ett stort mått av självförtroende forma en tydlig politik som är till för alla männiksor oavsett vem du är eller varifrån du kommer.
Det är dock oroande att Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. När jag har umgåtts med fackliga kamrater från Danmark och Norge har jag alltid känt en stolthet över att vi i Sverige har klarat att stå emot främlingsfientliga partier. Jag har fått information om hur det påverkat och förändrat deras länders samhälle.
Men nu är den stoltheten borta och jag känner att jag fått en ”käftsmäll”.
Jag är inte så naiv utan att jag har känt av de strömningar som funnits. Vi från fackföreningsrörelsen har engegerat oss under många år, men jag funderar ändå, vågar vi prata klartext? Eller smyger vi undan och står inte upp för varandra, oavsett vad det gäller.
Det skrämmer mig, för jag tror på människors kunskap och insikt om hur sårbara vi är om vi inte håller ihop.
I dag är det du, imorgon kan det vara jag.
Det behövs mod, kraft, styrka och inspiration för att stå upp för sina åsikter.
Nu tänker jag hämta inspiration genom att gå ut i det härliga höstvädret, ta fem-kilometersspåret i skogen och se om det finns några svampar som vill bli plockade.
