I Staden ini staden, bjuds evigt på en doft
En doft från svunna tider, från dagarna som flytt
För den som tar sig tid, bland gamla gränders stoft
Ett Medeltida säte, där ingenting känns nytt.

Skillnaden mot förr, är trampet ifrån mången sko
I jakt på souvenir, gata upp och gränder ner.
Turisters strida strömmar från Svea Rikes Bro,
med börserna i handen i lyriskt köpmanér.

Därför nu Herr Karlsson tänker insiktsfullt förvisst;
Penningstinna människor ger chansen till en slant.
Med mörk och nedstämd blick vinglar denne fyllerist
Mot Västerlång från gamla Yxsmedsgrändens brant.

Karlssons huvud verkar tungt och kroppen ter sig grå.
Bland hundrahövdad massa han knappast tar notis
Om damen som vid Vintappsgrändens södra ände stå
Förrn hon säger ”Hej, är livet slut på något vis?”

Med vinglig kropp men stadig blick nu Karlsson vaknar till
”Nej, inte mitt, min sköna dam, men polarns tog ju slut.
Och nyss vid Munkbrogatan, där jag slog en ensam drill
Jag insåg att min börs nu inte klarar en salut”.

”Åhå” ler damen då så ärligt dystert ledsam där
”Men får jag hjälpa dig och köpa dig en blombukett?”
Karlsson flinar snett och harklar sig med stort besvär:
”Det jag avser, väna dam, är gravöl rätt och slätt…”