Jag börjar bli likadan. Eller inte riktigt. Same, same but different, skulle man kunna säga. En tur i Stockholm är som en guidad tur i mitt liv som timvikarie i hemtjänsten
– Här bodde Britta, som värmde muffins på kökslampan.
Och där i nummer 17 bodde en dam som brukade kalla mig för gris. En gång tappade jag tålamodet och sa:
– Men nu får du väl ändå ta och ge dig. Du sitter ju bara där och gnäller som en gammal gam.
Då blev hon jätteupprörd.
– Man får inte kalla någon för gam.
– Nähä, sa jag, men gris det får man visst kalla någon?
Då svarade hon att ja, det får man för gris är ett svenskt djur.

Det är rätt trevligt faktiskt med alla dessa minnen, om än lite vemodigt.
De flesta är ju borta idag, som Ester som bodde högst upp på sju trappor med utsikt över takåsarna. Ester var dement och frågade alltid samma sak, om man var gift och hade familj. Inte en gång eller två utan 22.
Till sist tröttnade jag på att alltid svara nej, så jag sa ja, jag är gift. Med en brandman.
Idag tycker jag att jag kunde ha hittat på något lite mer spännande och originellt. Jag kunde sagt hockeyproffs, årets kock, nobelpristagare. Eller varför inte buss­chaufför i Stockholms innerstad. Det om något är spännande. Spännande att se med hur små marginaler en buss kan svänga förbi en felparkerad bil i en korsning i rusningstid.

Hade Ester ställt samma fråga till Sixten i den slitna tvåan hade hon fått höra att han varit gift men nu var änkling sedan tolv år. Sixten som alltid ville ha stångkorv till middag. Stångkorv eller pannkakor. Jag visste inte vad stångkorv var innan jag träffade Sixten. Det är en blek korv av kokt kött och korngryn.
Dagmar i den lilla enrummaren utan dusch hade däremot aldrig varit gift. Hon ville ”inte ha några könsloppor”. Hönsloppor har jag hört talas om men könsloppor? Själv är jag fortfarande ogift men det har inget med könsloppor att göra. Hoppas jag.

Jag minns också konditoriet i Gamla Stan, dit jag åkte en lördag med Gertrud. Hur hann jag det, undrar jag idag? Bara bussresan tog ju en halvtimma. Tänk att man hade tid till sånt? Idag skulle man säga att det är slöseri med skattepengar. Men med tanke på Gertruds glädje när vi slog oss ner och hon beställde både prinsess­tårta och budapestbakelse till sig själv, med tanke på glädjen i hennes ögon, så tycker jag att det var ovanligt väl använda skattepengar.