Om hjärtknipande var ett ord jag använde skulle jag låta det beskriva Ericsdotters bok. Den handlar om en kvinna som är svårläst, som vi alla är, hon vill ha både tvåsamheten och friheten.

Sjätte boken liknar de tidigare, som det står i bokens början ”Det här är inte den sortens text och hon kan bara den sorten”. Ericsdotter håller sig till det hon kan utan att det känns tjatigt och ibland är det bara skönt att komma hem. I likhet med tidigare böcker finns ingen riktig gräns mellan diktjaget och författaren, vilket är spännande och nästan lite provokativt.

Det finns inte mycket till övers för poesin i dagens litteratur och Svårläst har man valt att kalla roman. Jag kallar det prosalyrik och här är det språket som bär upp storyn, som rent berättartekniskt är enkel. Det finns ingen riktig början och det leder inte heller fram till någon lösning. Förmodligen för att det fortsätter i nästa bok.

Diktjaget har blivit äldre, språket är sagolikt men lite mindre lekfullt och det är nya, men ändå samma, ekvationer som inte kan lösas – som tvåsamhetens spel, de inlärda rutinerna. Vissa saker får man aldrig nog av. Ericsdotters böcker får mig att komma tillbaka om och om igen.

Om jag ska vara kritisk får jag lätt en överdos av allt kvinnligt/manligt. Men jag låter det passera eftersom det sköts så snyggt här.