Kanske är det rentav en presumtiv vän som skulle kunna lysa upp din egen ensamhet? Vem vet? Ta reda på det istället.
Det är bättre att göra en trist erfarenhet än att sedan ångra det man inte gjorde. 
Skuggorna påminner om att det finns ljus.
 
Så här bjuder jag på en liten anekdot, som visar att det finns gott i var och en och där man minst anar det.

Även i skuggan

En dag 1975, under sommarvistelsen i Brovallen, hade jag hittat grannen Uppgårds fina katt död. Förmodligen hade hon blivit överkörd och farsan följde med för att meddela den tråkiga nyheten och överlämna det livlösa djuret.
”De va som håken…” sa Emil Uppgård.

”Evy! Kom hit får du se på fan!” ropade han, varpå Evy kom ilande.
”Vad är det som..? Oh, gud… Vitnos!” pep hon gällt och tog katten ur farsans famn.
”Pojken hitta na´ i gräse borta ve backkrönet. Antagligen ä dä nån som…”
”Har du gett henne något ätbart på sistone?” avbröt hon och kisade på mig.
Jag svalde. Vad hade det med saken att göra? Emil stirrade irriterat på henne.
”Joo… igår. En strömming.”
”Vitnos äter bara Pussy!” sa hon och snörpte på munnen.
”Åt!” mullrade Emil.
”Va?” pep hon.
”Åt, kärring! Hon äter int längre!”
Evy började tjuta och sprang in.
”Du ska väl för jäveln inte ta in en dö katt i huset!?” ropade Emil. ”Ja slänger na’ på brasan istället!”

Strax kom Evy tillbaka.
”Va ä dä du säger? Ska du ELDA upp stackars Vitnos!?” pep hon ännu högre och farsan hindrade mig från att hålla för öronen.
”Ja, va fan ä dä för fel me dä då? Du ville ju kremera stackars morsan din och trodde att begravningshelvetet skulle bli billi´are!”
Nu lät farsan mig hålla för öronen medan Evy än värre ylande drog igen ytterdörren med en smäll.

Evy fick som hon ville. Nästan. På eftermiddagen grävde Emil ner katten vid björkslyna bakom ladan. Han stod efteråt i samspråk med farsan vid vår veranda.
”Tror du int på fan att kärringen ville ha na’ nergrävd ve´ bersån!” grymtade han. ”Men där tog ä stopp i hällvetet, förstår du… int no´ med att hon ville att ja skulle gräva opp mattan. En huggen sten skull hon också ha… Fy håken, dä kan hon titta i helsefyr efter.”
Farsan sa inget, puffade bara på sin pipa och hummade förstulet som han brukade. Strax kom Evy ut på gården, i kappa och huckle. Emil hade lovat att köra henne till Konsum för veckoinköpet.

Emil var den som skötte gården medan Evy bestämde i huset. Där var hon obeveklig och styrde allt med järnhand. Fastän Emil var stor som en ekstock, stark som en tjur och höll sig med en vokabulär som skulle göra den mest inbitne skogshuggare grön av avund, så gjorde han för det mesta Evy till viljes. För husfridens skull. Och förmodligen för söndagsstekens.
Evy stirrade för en sekund misstänksamt på mig.
”Kan vi åka nu?” ropade hon så till Emil och ställde sig att vänta vid den gamla Kadetten.
”Jaha…” suckade Emil. ”Så var dä dags för veckans lyxvaror…”
”Jo”, sa farsan sävligt. ”Livets nödvändigheter…”
”Äh!” mullrade Emil. ”Va fan ä dä för nödvändigt mä körsbärstomater och färdi-tjiivade franskor när man kan odla själv och har en bakkunnig kärring?”
”Åja…” skrockade farsan. ”Kaffe och brännvin klarar du dig i alla fall inte utan, Emil!”
”Kaffe, för all del”, flinade Emil och gick mot krondiket. ”Men brännvinet, vet du… ja har nå´ jävelskap på lut…”
Så klev han över diket och ropade till Evy som nu väntade otåligt:
”Ja grävde ner na´ baki ladan, så inte kråkjävlarna kommer åt na’ när hon börjar ruttna och osa delikat. Ä du nöjd nu, kärring. Eller ska ja bygga ett kapell åt na’ också?”
Vad Evy svarade vet jag inte, men säkert som amen i kyrkan var det ingen fara på torpet mellan dem.

Evy visste hur en slipsten skulle dras. När de kom tillbaka hade hon fått både blomster och ett nytt förkläde av Emil. Han erkände aldrig att han brukade köpa sånt åt henne, aldrig någonsin. Men Fru Jonsson på Konsum visste och det hon visste, det visste snart varenda människa.

Efter Konsumturen var Evy på ett strålande humör, förlusten av Vitnos till trots. Jag trodde att hon insett att jag inte haft något med saken att göra, för jag fick karameller av henne när hon drack kaffe med morsan.

Eller så hade hon glömt saken. För det visade sig snart att hon egentligen var svårt sjuk och bara ett par veckor senare fick Emil veta att hon inte hade lång tid kvar. Då slutade han svära. Han skaffade en sten också, till Vitnos. Med huggen text. Men först flyttade han graven till bersån. Dit tog han sedan Evy varje dag, så småningom i rullstol, till middagskaffet. Det gjorde han ända till dagen före hennes sista.

Året efter flyttade vi upp för gott och vi blev du med varandra, Emil och jag. Jag höll honom sällskap och hjälpte till med det mesta nu när han var ensam. Jag tror det var för min skull han glömde det där jävelskapet med brännvinet. Men han lärde mig mycket om lantbruk och jag lärde honom saker som plånbokstrick och att palla körsbär.

Emil planterade blommor lite varstans. Även vid husets baksida, vilket jag en dag ifrågasatte eftersom ingen sol lyste där.
”Även en skuggad blomma kan blomma, pojk!” log Emil och påtade ömt och varsamt vidare.

———————————–

Så vill jag också passa på att slå ett litet slag för en tävling, Månadens Manus, som nu är öppen för röstning på www.kapitel1.se. Där finns massor av bra manus att frottera sig med och självklart vurmar jag lite extra för antologin Vildsint som jag själv är med i, med ett utdrag ur min kommande roman Fylle-Roffe Karlssons dagbok.