Emellertid får vi inte glömma att alla mynt har en baksida. I kölvattnet av ökad folkmängd, allt snävare statsbudget, med strängare ekonomiska företagsklimat, ökad arbetslöshet och sjukdomar som följd, följer allt sämre ekonomiska förutsättningar för den lilla människan.
I synnerhet som man trots den allt högre arbetslösheten paradoxalt nog jagar redan arbetslösa, sjuka och handikappade med både piska, blåslampa och detektiver med dolda kameror.
Men det är ju snart val igen, så det blir kanske bättre. Åtminstone löftesmässigt.

Nu tänker jag dock inte ta upp mer om detta, utan istället reflektera lite kring hur folkhemmets könsroller har förändrats – och på ett sätt INTE förändrats, vilket jag kommer till längst ner.
När jag var barn var min mamma hemmafru och tog hand om mig och mina syskon, medan pappa arbetade. Mammas förpliktelser och ansvar kretsade kring hushållskötsel, städning, barnfostran, hemköp, matlagning, tvätt. Allt utan knot.
Det var naturligt och det var ännu på sextiotalet inte särskilt vanligt att kvinnor gjorde karriär inom politiken eller vågade ta för sig inom männens områden i företagen, som t.ex. styrelserna.
De kvinnor som försökte blev allt som oftast snabbt nedtryckta till mer anonyma positioner och titlar.

Hur det än var så sågs könsskillnaderna allmänt som något naturligt och inte ens media väckte någon särskild uppmärksamhet kring den snedställda genusstrukturen. Men det fanns någonstans, lite här och där, ett groende frö till kamp för rättvisa.
Kvinnor började bli alltmer medvetna om sitt köns lika värde och fler och fler röster började göra sig hörda. När kvinnorörelsen tog fart emottogs den till en början tämligen ljumt. De manschauvinistiska gamla stofilerna i samhällets styrande skikt var ännu många nog för att kunna bemöta behovet av könsrättvis utveckling med arrogans, nedlåtenhet och skepsis.
Men det livgivande syret till utvecklingen kom från början inte alls från de feministiska falangerna och kvinnornas till en början försiktiga kamp för jämlikhet.

Grunden till vägen mot det jämlika samhället lades av en helt annan hand; mammas. Det är min mammas – allas våra mödrars – envetna slit för att hemmet skulle skina, se till att våra kläder vara hela och rena, maten skulle stå färdiglagad på bordet, pappas matlåda redo varje morgon, att ge oss tröst när vi behövde och för sitt arbete med att göra oss till rättvisetänkande, rena, ödmjuka och tacksamma människor som utgjorde den verkliga upptakten till utvecklingen av den moderna feminismen.

Våra mödrar gjorde ingen stor sak av fördelningen av sysslorna i hemmet. De bidade istället lugnt tiden och lät oss förstå att så länge man lär sig att rättvist dela glädje, sorg och gemensamt ansvar med de sina i det hem som utgjorde den viktigaste världen för oss barn, så bär vi med oss allt detta  ut i den större och mäktigare vuxenvärlden.
Därför kan jag med stolthet titulera mig hemmamake till nattarbetande undersköterska.

Jag konstaterar att jag i mångt och mycket har blivit min egen mamma. Medan min hustru sover på dagtid tar jag hand om markservicen. Jag städar, tvättar, handlar, lagar mat, diskar, tröstar barnen när de är ledsna och nattar den yngste på kvällarna när det är dags för ”gosegos”. Jag gör allt det min mamma gjorde. Och mina barn ser inget konstigt med det, eftersom vi lever naturligt utifrån våra egna och samhällets förutsättningar.
Jag lär mina barn genom mina handlingar, att fokusera på viktigare saker, som delad glädje, sorger och gemensamt ansvar.

Därför kommer de att växa upp i och själva vara delaktiga i utvecklandet av ett allt bättre och bättre samhälle.
Jämlikhetsbalansen är korrigerad.