”Rikets invånare har befunnit sig i en situation som kan jämföras med passagerarna i en bil vars förare ständigt försöker parera de sladdar han själv ger upphov till. I stället för en mjuk inbromsning från den för höga farten på 80-talet har vi bevittnat rader av panikbromsningar som utsatt passagerarna för ideliga tvära kast och andra påfrestningar.”
Så beskrev ekonomen Stefan de Vylder 90-talskrisen i en skrift Rädda Barnen gav ut 1997. Då var jag 15 år och satt alltså kvar i baksätet.

När man från förarsätet formulerade politiken i termer som stålbad, svångremmar och osthyvelprinciper hette det att alla fick dra sitt strå till stacken. Men det var såklart inte sant. Ibland är man mer beroende av det vi ordnar gemensamt – när man är gammal, när man är sjuk och när man är ung.
Därför var det inte dem vid ratten, utan vi som växte upp under 90-talet som märkte av att var femte lärare fick sparken, 250 fritidsgårdar las ner och skolmaten belades med avgifter.
Det fanns på 90-talet inga onödiga lärare, sjuksköterskor eller fritidsledare att sparka, så när 100 000 fick gå var det fick de som var kvar fördela allt mer jobb på allt färre händer. Man tog bort säkerhetsbältet i baksätet och stängde av värmen så att det började dra kallt.

Vi försökte ropa för att överrösta den självsäkra rösten från förarsätet som sa att allt skulle bli bra i alla fall. Med våra föräldrar demonstrerade vi mot nedskärningarna. Men de fortsatte i alla fall.

Det är detta Blåsta! handlar om. Jag har inte kunnat släppa känslan av att ha blivit blåst efter att 90-talskrisen användes för att montera ned det som tidigare generationer med sitt svett byggt upp.
Det måste vara den moderna politiska historiens största illusionstrick. Mitt i den fantastiska högkonjunkturen som följde på 90-talskrisen så har fattig-Sverige gjort comeback. En kvarts miljon barn växer upp i fattigdom. 90 000 unga vuxna lever helt utanför samhällets system. Andelen 15-åringar som har svåra problem med oro, ängslan och ångest har tredubblats jämfört med 1989. Oron för familjens ekonomi och sin egen framtid pekas ut som de största enskilda orsakerna. Under 2006, innan finanskrisen, var 27 procent av ungdomarna mellan 20 och 25 någon gång under året arbetslösa. Bara hälften av 25-åringarna har ett eget boende.

Vi som inte slagits ut är i rädslan för att hamna där beredda att acceptera sämre villkor. 1990 var åtta av tio jobb för unga under 25 fasta, idag hoppar hälften av de unga runt mellan olika tidsbegränsade anställningar.
När Nordea förra året frågade studenter om deras ekonomi svarade de allra flesta att de var nöjda med sin ekonomiska situation.
”Man ska ju inte klaga.”
Samtidigt hade fyra av tio någon gång avstått från att hämta ut medicin eller gå till tandläkaren, för att de inte hade råd. 22 procent av de yngsta vuxna är fattiga. Men de vet knappt om det själva.

Det finns dem som blivit förbannade på min bok. De har vant sig vid att få beskriva ungdomen, den arbetslösa och svensken i största allmänhet som bortskämd. Det är ju så mycket bekvämare än att erkänna att vi har ett gemensamt problem. De är vår tids Marie Antoinette, den franske drottningen som uppmanade landets hungriga att äta bakelser om de saknar bröd.
På samma sätt säger man till de arbetslösa att skärpa sig och skaffa sig ett jobb. Men hur gör man det om det inte finns några jobb att ta?

Ärren från 90-talskrisen har inte läkt ut. Sedan dess har ungdomsarbetslösheten varit konstant tvåsiffrig och därför har den nu i nya kristider kunnat explodera till 25 procent.
Det är som om vi inget lärt. 1100 lärare är varslade, i Berg har man syslöjd utan tråd och i Osby håller en flicka som precis börjat skolan upp ett plakat med det ironiska budskapet: ”VÄM BEHÖVVER LERARE!”

Till svar får man samma mantra som vi fick för 15 år sedan: ”vi måste spara”. Som om det vore en besparing att betala lärare för att gå arbetslösa istället för att undervisa. Det är såklart bara korkat att låta äldre ligga och få liggsår på en underbemannad äldreomsorg samtidigt som unga människor går arbetslösa.

Alla de som ställs på backen behövs i skolorna, i vården och för att bygga om Sverige inför de klimatproblem som redan ligger på den uppväxande generationens axlar. Jag har klivit ur baksätet. Jag har tur. Jag fick till och med sitta i framsätet och röra vid ratten ett tag. Just därför blir jag så frustrerad när politikerna än en gång gör nedskärningar till krisens självklara politik. Det är som att makthavarna har fångats i sin egen retorik från 90-talet och låter bilen sladda vilt över vägen med bromspedalen nedtryckt.

När man gör så är det inte bara en generation till man sumpar. Det är en otrolig chans. Tänk om barnen utanför sin skola i Osby får lära sig att det faktiskt går att påverka politiken, att man kan bli lyssnad till, att barn är värda mer än politisk prestige.
Att vi alla sitter i samma bil, men att vi kan välja vem som klär bäst i svångrem – bonusdirektörerna eller barnen.

www.kaffeochbulle.se